I vilket Magierna beger sig upp mot en bergsby och brottas med den sociala stegen och märkliga händelser…

Spelomgång 6

…

I vilket ett bakhåll övervinns..

Heremitaget

Torlen står vaksamt kisande utanför ruinens port i eftermiddagsregnet. Clobis väldiga kroppshydda tornar bredvid honom medan jätten oinspirerat petar i marken framför sig med sin ansenliga stridsyxa efter någonting intressant. Bakom och till höger hör han hur Lucienne ger korta kommandon till Lorine som skyddar henne medan de letar efter fler ledtrådar. Bakom sig hör han hur den pratglade italienaren d’Assini fortfarande rotar runt inne i ruinen medan hans två följeslagare; Magusen Iacubus och Grogen Armans tagit sig ut ur gläntan och in i skogen runtomkring i sitt sökande. De två Catharerna; Robine och Chanoine är långt bakåt vänster, nästan på andra sidan ruinen.

En molande oro gör sig stilla påmind i hans gamla krigarhjärta; någonting står inte rätt till. Han kastar ett bekymrat ögonkast bort mot Lucienne, men hon och flickan Lorine verkar upptagna med någonting de hittat på marken. ”Uhu?” grymtar Clobi till jämte honom och han sliter sina trötta ögon från sin skyddsling och böjer sig ner för att se närmare på vad resen hittat. Ben. En mängd benknotor ligger utspridda dolda av det höga gräset framför dem, och när han reser sig med knakande leder erkänner han för sig själv han att vad han tagit för stenar i själva verket mycket väl kan vara vitnade skallar. ”Magus Lucienne!” ropar han uppmanande och vänder sig mot de två, som han nu med farhågan inser är alltför långt borta för att vara säkra.

Bakhållet

”Uoh-oh!” hörs Clobi varna samtidigt som Torlen ser hur jorden kreverar på ett stort antal platser runtomkring gläntan. ”Skelett!” tjuter Lucienne innan knotiga kroppar tränger upp ur myllan, svingandes rostiga svärd, yxor och till och med spjut. Han ser hur Lucienne och Lorine börjar springa mot dem och hinner med att ursinnigt registrera att Lorine rusar före sin Magus istället för att vakta dennes rygg som hon borde innan rörelsen av Clobis muskler signalerar att han gör sig redo för strid.

En pil far viskande förbi hans huvud framifrån innan han hunnit få upp sin sköld till försvar. Två grinande benrangel kommer knyckigt rusande mot honom och Clobi som tryggt sluter upp på hans högersida medan de gör sig redo att avvisa fienden. ”Linjeförsvar. Porten” ryter han instinktivt, utan att tänka på det ynkliga antal grogs de har till sitt försvar. Clobis yxa klyver luften med ett susande innan den brakar in i ett av skeletten och fullkomligt pulvriserar detta medan han fångar sin egen motståndares klumpiga yxhugg med sin sköld innan han slår bort vapnet ur dennes hand med sin stridsklubba. Det tröga otyget stirrar hålögt efter sitt vapen medan Torlen rör sig runt sin motståndare för att ha skölden mellan sig och det långbågsbeväpnade skelett han anat ett par meter rakt fram. En duns förkunnar att han lyckats när en pil träffar och nästan tränger igenom hans sköld. I en rörelse lika naturlig som att andas har hans stridsklubba fullföljt sin kurva och slår med kraft av nacken på den vapenlösa motståndaren framför honom och benbitarna lossnar ögonblickligen från varandra och skelettet faller med ett smatter ihop på marken.

Reträtt!

Han anar tacksamt hur resten av gruppen springer förbi den mur han och Clobi utgör innan han häpet blir varse att även Clobi backat undan för att komma in i ermitaget och han ensam håller fronten. Ett kvinnoskrik av smärta startar en iskall våg av skräck innan han med en blick ser att Lucienne har kommit in i ermitaget och det endast var Lorine som träffats av ett hugg från ett skelett snett bakom honom. Till vänster om honom kommer ytterligare två benrangel stötigt rusande och han vänder sitt försvar mot dem medan han långsamt backar mot porten. Pilen som far tätt förbi hans ben märker han inte nu när stridsblodet dundrar varmt i öronen som nattens goblintrummor och kämpar mot kall erfarenhet om övertaget.

En tung andhämtning och ett knak av brustna ben bakom honom förkunnar att ännu ett skelett sprungit in i Clobis yxa och dess förödande verkan. En spjutstöt från det ena skelettet parerar han enkelt, men det andra skelettet träffar honom med en smäll över höger höft. Han känner inte smärtan i stridens hetta och inte heller verkar stöten trängt igenom läderrustningen så han skakar av sig de båda motståndarna medan han backande håller dem båda i check. Inifrån ermitaget hör han hur Luciennes röst höjs när hon förbereder en trollformel, men hon tystnar tvärt och den gamla oron gör sig ögonblickligen påmind. Han måste till hennes sida! Ingen av de andra har erfarenheten och kunskapen att skydda henne!

Tillfälligt skydd

Med andan rosslande i halsen duckar han ytterligare en spjutstöt och avvärjer enkelt ett svärdshugg mot huvudet samtidigt som han snubblar bakåt och in genom ermigatets port. Som alla instinktivt anat verkar inte skeletten kunna ta sig in i ermitaget och han vänder sig äntligen mot Luciennes lealösa lekamen när Clobi och italienaren d’Assini, den senare med svärd och dolk i händerna sluter fronten mot skeletten bakom honom. Lorine knäböjer blödande vid en till synes oskadd Lucienne och verkar vara i färd med att väcka henne när Torlen påminns av att ermitagets murar på intet sätt är kompletta, utan stora öppningar gapar i varje vägg.

Anfall!

Bakom sig hör han hur Clobi och d’Assini med var sitt vrål stormar ut ur porten för att ta upp striden med de inringande fienderna. Han avundas dem knappast deras oförnuft, men väl deras ungdomliga kraft och styrka. I två öppningar, till vänster och rakt fram i hans synfält dyker så skelett upp med pilbågar i händerna. Lucienne ligger helt oskyddad inför deras pilar och han gormar hest ”Grog Lorine! Bågskytt rakt fram!” medan han höjer sin sköld och med trötta ben rusar mot den vänstra. Han skönjer i ögonvrån hur Lorine rest sig och rusar rakt mot sin designerade motståndare, trots att hon saknar sköld till skydd.

Kanske det är gott gry i flickan ändå? Hon är ju ändå Pols dotter. Han fångar enkelt två pilar med sin sköld innan han når sin antagonist och skall just tvinga sin trötta kropp att kasta sig ut genom gluggen mot bågskytten när denne släpper sin båge, drar ett svärd och ger sig mot ermitagets framsida. Han skall just se över Lorines situation som är liknande hans egen när han ser att Lucienne ställt sig upp och får ett brysk ”Jag mår bra!” till svar på sin ängsliga fråga. Sedan börjar hon rabbla sina ordlösa fraser med handen utsträckt mot de regntunga molnen ovan.

Plötslig undsättning

Han tar sig till porten där Lorine haltande ansluter sig medan hon kämpar för att inte visa smärtan från ett blodsipprande sår i ryggen efter ett svärdshugg. Genom det tilltagande regnet ser de hur en tilltrasslad strid står vid gläntans rand snett framåt vänster från ermitagets port. Clobi och d’Ássini har fallit en handfull skelett i ryggen som verkar varit inbegripna i strid med Jeremé, Ramón och Magusen Felix. Pålitliga Jeremé lyckades hämta hjälp trots allt!

Nog för Torlen föredragit nära nog vilken Magus som helst från Mistridge utom just den kuslige gravvalvsdväljaren Felix, men han utgår från att Jeremé gjort vad som han antagit var bäst. Ibland är Jeremés omdömesförmåga något svagt, men han kan väl knappast ha gått till Felix efter hjälp i första hand? Eller kan det vara så att Felix anat att de skulle angripas av odöda skelett och kommit just därför. Ett smatter av stenblock faller från himelen och träffar marken runt en grupp om tre skelett som rör sig mot striden utanför. Även om de flesta blocken missar sina mål så följs de snart av fler och skelettens avancemang störs.

Nästan klart

”Grog Lorine! Vi avancerar!” beordrar han men får strax tillrättavisa henne. ”Min högerflank. På vänstern bär jag sköld!” Han ser inte Lorines nervösa flackande blick, men märker att hon snabbt åtlyder och de rycker långsamt fram mot striden medan de håller utkik efter fler motståndare än de redan engagerade och alltmer decimerade i striden vid gläntans ände. De sista skeletten är dock nedgjorda innan de når fram och striden är över.

Leende skakar Torlen hand med Jérome efter att ha saluterat Magus Felix. ”Bra gjort grog Jeremé. Bra gjort!” Jeremé flinar belåtet tillbaka innan de båda påbörjar ett översvallande beröm över en stum men tacksamt grinande Clobi. Medan Felix tar kommando över de närvarande och ser till att ermitaget söks igenom igen och samtliga benrester samlas in för att transporteras tillbaka till Mistridge plåstrar Torlen om Lorines skada medan han buttert ger henne åthutningar om hennes slarv att inte skydda Magus Lucienne som hon skall.

På Luciennes inrådan hade den undfallande skogsmannen Ramón givit sig ut för att finna de två saknade Catharerna Robine och Chanoine. Även om den senare fort hittades dödad av skelett bakom ermitaget återkom Ramón snart med Robine vid liv, om än djupt skakad och sorgsen över det inträffade.

Med Ramón som spårare upptog man snarast färden tillbaka mot Mistridge. >>>

I vilket Jeremé återvänder till Mistridge och annars så tillbakadragna Felix blir som eld och lågor…

Jeremé och Felix Necromius

>>>

I vilket ett osannolikt värdshus besöks…

Värdshuset

>>>

I vilket en märklig plats finnes…

Längs den övergivna stigen

Partyt fortsätter längs den övergivna stigen djupare in i skogen. Stigen rör sig i sydvästlig riktning upp mot en bergskam. Det är kyligt i luften men den steniga och oländiga terrängen gör att alla snart börjar stånka. Förutom de tunga andetagen sänker sig en tystnad över sällskapet. Vid lunchtid gör man halt och förbereder hastigt en enkel måltid som intages under en koncentrerad tystnad. Man tar strax därefter på sig ryggsäckarna och ger sig iväg igen. En stund senare kommer man upp på bergskammen och de som vände sig om kunde tydligt se Val du Boque ligga utsträckt i nord och ost. På andra sidan kammen kan man skymta något som ser ut som i öppning i den ovanligt täta skogen strax bortom nästa bergskam. Men det gäller att skynda sig om man ska hinna fram innan kvällen…

Efter en bra stund passerar man en liten, förruttnad bro som har kollapsat och fallit ner i en uttorkad bäck. Man hittar också spår efter ett förfallet torp. Torpet har totalt fallit samman och det enda som återstår är några ruttna hörnstolpar och nedfallna takbjälkar. Man hittar även några människoben spridda runt torpet.

Flickan

När kvällen nalkas börjar gruppen klättra upp ur dalen. Marken är stenigare och undervegetationen är glesare. Slutligen når man något som ser ut som ett värdshus, vilket är märkligt för att varken väg eller boningar kan skönjas i området. Runt värdshuset kan man se några mindre fält och man hör bräkandet från ett par getter i närheten. Framför värdhuset finns ett par bord och bänkar bredvid dem, alla kraftigt mossiga och förruttnade. En skylt hänger över dörren men färgen den målats med har för länge sedan sköljts bort.

När gruppen närmar sig värdshuset ser de hur dörren öppnas och en liten flicka kommer ut. Hon vandrar i väg mot skogen, bort från truppen och verkar inte ta notis om de storögda besökarna. Några av medlemmarna i truppen följer efter flickan som går ut en bra bit in i skogen till något som ser ut att vara en förfallen stuga som inte bebotts på många, många år. De följer efter flickan in i stugan och står sedan öga mot öga med henne. Hon ser lite förvånad ut över att se främlingarna i sitt hus men svarar glatt på frågor. Hon berättar att hon heter Adaline och har varit på värdshuset för att fråga efter sin far som hon snart väntar hem och som har varit ute i skogen och jagat till middagen. Man kan se att det är stora hål i väggar och tak och att halmen till sängen ruttnat bort och sängkläderna är smutsiga och malätna. Man kan också se att kastrullerna vid eldstaden är fulla av spindelväv och att eldstaden i sig inte använts på länge.

Det är uppenbart att något inte stämmer här och när man försöker ta tag i flicka så går det inte… Händerna går rakt igenom henne som om hon vore luft. Hon berättar att igår så kom det en främling till byn och att hon såg honom vid Eremitaget. Flickans glada skratt liksom flickan själv upplöses därefter i tomma intet och håret börjar resa sig i nacken. På golvet hittar man en liten pöl med blod… >>>

I vilket en bon-homme visar vägen…

Fader Talebot

Så blir det snart morgon och den blandade truppen packar ihop sina saker och gör sig redo att ge sig av. De rider tillbaka till vägkorset där Robine påstod sig ha sett Theoron tidigare. Man söker genom området närmast vägkorsningen i jakten efter ledtrådar. Dessvärre finner man inget av större intresse. Det bestäms att följa den igenvuxna vägen, numera en sällan använd stig en bit in i vegetationen. När man väl passerat de täta och taggiga buskarna ser de snart en öppning bland träden. Där knäböjer en mansfigur vid sidan av stigen. Robine blir ivrig och börjar springa fram när hon plötsigt hejdar sig. Hon känner igen fader Talebot, en ”bonshomme” eller renlärig Kathar.

Truppen närmar sig mannen och han vänder och reser sig. Man utbyter artighetsfraser och ser att han står bredvid en stor, mossig stentavla, tre gånger fem fot, med ett krucifix ingraverat som ligger i gräset vid sidan av vägen. Talebot förklarar att under stenen vilar kvarlevorna efter två syndare, en självmördare och en äktenskapsbryterska.

Syndarna

Han fortsätter att berätta att för ungefär tjugo år sedan , i en liten by i skogen, bodde det ett ungt, gift par. Kvinnan hade, mot sin vilja, blivit indraget i ett förhållande med en lokal adelsman. När hon bekände detta för sin man blev han fullständigt rasande. Han bad sin fru fly, vilket hon också gjorde. Men han kunde inte besinna sig utan jagade henne och slog ihjäl henne med en stor sten just på denna plats. Adelsmannen fick höra om brottet och begärde att den mördande maken skulle gripas och hängas för sitt brott. Men när adelsmannens män tog sig in i parets skjul för att gripa honom, fann de att han, av sorg, hade ökat sin skuldbörda genom att ta sitt eget liv.

Och, tillägger Talebot, så fruktansvärda var denna mans, kvinnas och adelsmans brott och synder att Demoner frigjordes i från självaste Helvetet. Dessa demoner attackerade så parets by, vilket också låg på adelsmannens mark. Byn förintades, tillsammans med ett närliggande Eremitage. Ingen vågar sig fram till byn längre. Alla är rädda för de vålnader och demoner som säkerligen fortfarande härjar där.

Ett gott råd

Theoron säger han sig också ha hört talas om under flera års tid och som är någon som söker ”astrologerna” för att ge dem något. Han har också hört den mystiske mannens signalement flera gånger och vet att han inte har åldrats under danna tid.

”Sannerligen måste denna karl varit ondskefull.”, säger Talebot, ”Ty hans skepnad har bundits vid jorden. Han måste i sanningen vara en vålnad från den förstörda byn, ty han har bara skådats i runt detta område. Ja, ondskefull är han sannerligen och ni kommer själva att spä på er synd och skuld om ni följer hans spår. Skynda er att rädda era egna, odödliga själar genom att vända om. Denna mans gåva kan bara öka era synder, ty Djävulens gåvor kan inte prisas…”

”Nej, vänd om, mina barn!”, säger Talebot, ”Själarna i den ruinerade byn valde sina synder medan de levde, och Gud straffar dem av en anledning, en anledning som dödliga inte ska mixtra med. Den bästa medicinen för de plågade bybornas själar är ändå Bön. Och du mitt barn”, säger han till Robine, ”om du nu vill söka sanningen om Jorden och Himmelen i den förstörda byn, så har du min välsignelse men inget mer.” >>>

I vilket truppen övernattar i Alopoc…

Solen går ner

Strax före middagen anländer så våra hjältar till Alopoc. Byn består av en en liten samlig hus och Robine är ivrig, liksom de övriga, att besöka platsen hon mötte Theoron. De rider genom byn och ut längs vägen, norrut mot Pasaquine.

Solen är precis på väg att skymma när de når fram till platsen där Robine mötte Theoron, i korsningen med en gammal, igenvuxen och uppenbarligen inte längre använd väg som slingrar sig syd och väst genom skogen. Truppen söker genom området men får svårigheter då det blir allt mörkare. Till slut får man ge upp för dagen och återvända till Alopoc.

Bonden och ladan

Truppen stannar till vid en av de utomliggande gårdarna i närheten av vägkorsningen och d’Assini får i uppgift att ordna natthärbärge. Efter visst gestikulerande och utbyte av silvermynt är det klart att truppen får använda en av ladorna som sovplats för natten. Lucienne passar på och intervjuar bonden om Theoron. Han säger att han aldrig träffat Theoron själv men att han har hört andra som har gjort det. Det påstås att en man med Theorons utseende har dykt upp av och till på olika platser längs vägarna kring Alopoc och alltid frågar efter vägen till Mistridge. Han är tydligen alltid artig och ibland säger han att han har något som han vill lämna till ”Filosoferna” som bor där. Däremot har han aldrig hört att mannen någonsin presenterat sig och sagt sitt namn…

Truppen installerar sig sålunda i ladan, äter en bit och gör iordning för natten. Stämningen är förväntansfull och Italienarna verkar gå bra ihop med folket från Mistridge. Lucienne och Iacobus diskuterar lågmält på Latin medan Armans och de övriga från Mistridge lyssnar till de mest otroliga historierna som d’Assini berättar.

Chanoine sitter ihopkurad i halmen med en filt om sig och spelar lågmält på en flöjt. De svaga tonerna sprider först en glad och uppsluppen stämning men övergår senare till en mer ensam och längtansfull ton i det svaga ljuset. Robine blir irriterad efter en stund och säger åt Chanoine att sluta och gå lägga sig. Vilket han också gör efter några suckanden och halvkvävda protester. >>>

I vilket en begravning och ett slott kan göra en trist vandring intressant…

Kistan bärs in

I det ögonblicket börjar så den lilla klockan i Javielle’s minimala och förfallna kyrka att slå. Portarna till kyrkan slås upp och ljudet av körsång innifrån kyrkan sprider sig över torget. Handeln på marknaden upphör medan allas uppmärksamhet vänds mot kyrkan. En procession av mörkklädda, kraftiga karlar skönjes mellan husen. De går i riktning mot kyrkan och mellan sig bär de en enkel träkista. De vandrar över torget och i släptåg finns ett antal kvinnor som snyftandes och gråtandes följer processionen in i kyrkan. Dörren till kyrkan slår igen och klockan klingar av.

En del på torget gör korstecknet och handeln återupptas. Efter en stund har följena provianterat hos de olika stånden på marknaden och gjort sig i ordning för att ge sig av. Torlen har kommit överens att Iacobus lämnar delar av sitt följe i Javielle tills de kommer tillbaka. Dels för att inte tynga ner expeditionen men också för att balansera truppen ifall Iacobus mfl visar sig vara fiender. Man kan aldrig vara nog försiktig med främlingar…

Sir Guifré

Så småningom lämnar följet Javielle och beger sig uppför bergssidan längs vägen västerut. När de har vandrat någon timme ungefär har de kommit upp på krönet på sidan på berget och kan se ut över den sydvästra delen av Val du Bosque. Man kan se Sir Guifré’s herrgård i vägens förlängning i dalen nedanför. Dessvärre ser det märkligt tyst ut där nere. Endast en ensam figur iförd en mörkt röd Saracener-kåpa är synlig i det ensamma tornet innanför palisadens port.

Efter ytterligare någon timme har man nedstigit till dalen och passerar herrgården. Robine passar på att uträtta ett ärende på Härbärget, en samling hus utanför herrgårdens palisader, som Sir Guifré upplåtit åt Katharerna för att hjälpa gamla och sjuka inom hans domäner.

Iacobus tar sig diskret en lite närmare titt på den ensamma figuren på palisaden ovanför. Han slås av den sorg och den ensamhet som denna åldrande krigares fårade ansikte ger uttryck för. I sin ungdom tog Sir Guifré korset och deltog i det misslyckade Andra Korståget. Medan han var borta dog hans båda föräldrar. Han återvände sårad och besviken och det tog många år innan han återhämtade sig från fasorna han upplevt och tog en hustru. Dessvärre blev deras lycka kortvarigt, för hon rycktes plötsligt bort i från honom, efter bara några år och återigen tycktes all livsvilja ha runnit ur honom.

Hans största glädje och ögonsten, deras enda barn, sonen Brien hade, trots förlusten av sin mor, artat sig väl och hade tagits in som page hos Baronen d’Uverre. Men tyvärr hann Brien Guifré aldrig dubbas till riddare. Stormryttaren brände honom svårt och lämnade honom att dö i skogen. Nu står den ensamme fadern där på palisaden, stirrandes ut från tornet, paralyserad av sorg och med tom blick. Kommer Sir Guifré någonsin att hämta sig?

Efter att Robine återvänder från sitt ärende på Härbärget samlas truppen igen för att skynda sig iväg. Det börjar bli sent på eftermiddagen och det är ännu en bit kvar till Alopoc. >>>

I vilket en främling erbjuder oväntad hjälp..

Snabba ryck

Lucienne och Torlen hinner inte mer än nicka åt varandra förrän Robine börjar marchera iväg. ”Vänta lite”, säger Lucienne, ”vi behöver proviantera och hämta mera hjälp. Vi skulle behöva gå tillbaka till Mistridge och rapportera, innan vi kan gå vidare.”

”Ja, ni får göra vad ni vill men jag tänker undersöka detta genast”, säger Robine, ”Kom nu Chanoine!”.

Lucienne suckar uppgivet.

Torlen räknar oroligt. ”Clobi och Lorine, tillsammans med mig är förvisso en minimal vakt”, tänker han. ”Jag skulle känna mig tryggare om Jeremé följde med oss också men vi har Caeron ute i skogen och Ramón är borta, inte bra alls… Jeremé måste tillbaka till Mistridge för att rapportera och läka sin brännskada.”

”Torlen!”, ropar Lucienne, ”Vi måste ge oss av nu innan vi missar vår chans.”

”Ja, Magus.”, suckar Torlen.

Iacobus gör entré

”Ursäkta, mademoiselle!”, säger plötsligt en man med kraftig italiensk brytning. Både Lucienne och Robine vänder sig om. ”Jag tror jag kan hjälpa er”, säger mannen och bugar sig, ”Jag kunde inte hjälpa att överhöra er diskussion. Det låter fullkomligt fascinerande.”

”Och vem är ni?”, frågar Lucienne.

”Ursäkta mig, mademoiselle. Mitt namn är Iacobus.”, säger främlingen, ”Med mig har jag min vän monseignor d’Assini, vår vakt, Armans samt våra bärare. Vi har rest ända från Rom och är på väg till Mistridge för att träffa den store Grimgroth. Det vi har hört om denne Theoron låter mycket intressant. Vi slår gärna följe med er dit om ni sedan kan visa oss till Mistridge.”

Torlen tittar oroligt på Lucienne. ”Inte mera problem nu…”, mumlar han tyst för sig själv. ”Tillhör ni alltså den Hermetiska orden?”, frågar så Lucienne på Latin. ”Det förefaller vara så”, svarar Iacobus direkt och ler brett…

”Nåväl, det finns ingen tid att förlora.”, säger Lucienne, ”Vi kan prata mer på vägen om ert ärende till Mistridge”. ”Utmärkt.”, flinar Iacobus och nickar åt adelsmannen, ”Vi gör i ordning för avresa.”

Robine vänder på klacken för att gå iväg. >>>

I vilket ett eko från det förgågna hindrar hemfärden och förlänger äventyret…

Robine

Truppen blir förstummad av Robines verbala uppvisning. Lucienne imponeras av Robines förmåga och tittar storögt på henne. ”U-ursäkta”, säger Lucienne efter en stund, ”jag har visst inte presenterat mig ordentligt. Mitt namn är Lucienne. Vi kommer från Mistridge.” Plötsligt ser Robine lite förvånad ut…

”Det var märkligt”, säger hon, ”Jag träffade en man när vi var på ifrån Alopoc i förrgår som frågade vägen till Mistridge. Han sa att han skulle dit för att leverera ett paket. Tyvärr kunde jag inte hjälpa honom.” Nu lägger plötsligt Torlen sig i diskussionen. ”Ja, det där är lustigt. Jag vet inte vad det är med vägarna kring Alopoc men det är inte första gången folk där i krokarna har frågat om vägen till Mistridge. Men mig veterligen har vi aldrig beställt något därifrån eller tagit emot någon leverans från Alopoc. Och jag borde ju veta om vi har gjort det, va? He he.”, säger Torlen och sveper innehållet i sin bägare.

Theoron

Robine ser lite förnärmad ut. Lucienne har aldrig hört talas om detta och blir lite intresserad av historien. Hon slätar över Torlens abrupta kommentar och ber Robine att fortsätta sin berättelse. ”Nja, det var en ganska trevlig ung man som stannade oss och frågade vägen. Han såg lite jäktad ut men var väldigt artig. Han presenterade sig som ’Theoron’.” Plötsligt sprutar Torlen ut allt vin han har i munnen rakt i ansiktet på Clobi som sitter mitt emot. ”Vad i hela…” säger Clobi och ser chockad ut. Det stänker även på Lucienne och Robine, och Lucienne ilsknar till. ”Torlen, nu får du sluta med detta störande beteende!”, skriker Lucienne men tystnar direkt när hon ser att Torlen ser alldeles vit ut i ansiktet.

”Hur är det fatt, Torlen, mår du inte bra?”, frågar Lucienne. ”Den där T-t-theoron”, stammar Torlen, ”Hur ser han ut?”. ”Tja…”, säger Robine och tittar på Chanoine, ”han var väl i tjugoårsåldern, blond, med långa, smala fingrar och destinkt krokig näsa som om den hade knäckts vid något slagsmål.”

”Robine, är du säker på att han var i tjugoårsåldern?”, frågar Torlen. ”Ja, han såg ganska ung ut”, svarar Robine. ”Varför frågar du så?”, frågar Lucienne Torlen. ”För det var över fyrtio år sedan jag knäckte Theorons näsa i en brottningsmatch på Mistridge”, säger Torlen.

Villkor

”Vad säger du?”, frågar Lucienne, ”Vet du vem detta är?”. ”Den Theoron som jag kände och som passar beskrivningen som Robine givit, var nyss fyllda tjugo för trettio år sedan. Då bestämde Rådet att han skulle skickas till Windgraven för att ta reda på vad som försigår där och sedan rapportera tillbaka vad han snappat upp. Tyvärr har vi inte hört något från honom sedan dess. Förrän nu…”, säger Torlen och stirrar ner i sin tomma bägare. ”Trettio år sedan”, säger Lucienne, ”då borde han vara i femtioårs åldern vid det här laget. Om det verkligen är han”.

”Var exakt träffade du denna Theoron”, frågar Lucienne Robine. ”Nä, nä, nä, vänta nu lite här.”, säger Robine, ”Menar ni att denna Theoron inte åldrats ens en dag på trettio år? Om ni ska ta reda på vem det här är så vill jag följa med. Här finns uppenbarligen en själ som inte åldrats på trettio år. Honom vill jag träffa igen. Jag visar er, på plats, exakt var jag träffade honom. Vi följer med er tillbaka till Alopoc, eller hur Chanoine?”. Chanoine som suttit tyst hela tiden ser både orolig och nervös ut. Han är tveksam men ger med sig efter en hård blick från Robine. ”Så, vad säger ni? Är vi överens?”, frågar Robine krävande. Lucienne och Torlen tittar på varandra. >>>