I vilket Jeremé återvänder till Mistridge och annars så tillbakadragna Felix blir som eld och lågor…

Jeremé och Felix Necromius

>>>

I vilket ett osannolikt värdshus besöks…

Värdshuset

>>>

I vilket en märklig plats finnes…

Längs den övergivna stigen

Partyt fortsätter längs den övergivna stigen djupare in i skogen. Stigen rör sig i sydvästlig riktning upp mot en bergskam. Det är kyligt i luften men den steniga och oländiga terrängen gör att alla snart börjar stånka. Förutom de tunga andetagen sänker sig en tystnad över sällskapet. Vid lunchtid gör man halt och förbereder hastigt en enkel måltid som intages under en koncentrerad tystnad. Man tar strax därefter på sig ryggsäckarna och ger sig iväg igen. En stund senare kommer man upp på bergskammen och de som vände sig om kunde tydligt se Val du Boque ligga utsträckt i nord och ost. På andra sidan kammen kan man skymta något som ser ut som i öppning i den ovanligt täta skogen strax bortom nästa bergskam. Men det gäller att skynda sig om man ska hinna fram innan kvällen…

Efter en bra stund passerar man en liten, förruttnad bro som har kollapsat och fallit ner i en uttorkad bäck. Man hittar också spår efter ett förfallet torp. Torpet har totalt fallit samman och det enda som återstår är några ruttna hörnstolpar och nedfallna takbjälkar. Man hittar även några människoben spridda runt torpet.

Flickan

När kvällen nalkas börjar gruppen klättra upp ur dalen. Marken är stenigare och undervegetationen är glesare. Slutligen når man något som ser ut som ett värdshus, vilket är märkligt för att varken väg eller boningar kan skönjas i området. Runt värdshuset kan man se några mindre fält och man hör bräkandet från ett par getter i närheten. Framför värdhuset finns ett par bord och bänkar bredvid dem, alla kraftigt mossiga och förruttnade. En skylt hänger över dörren men färgen den målats med har för länge sedan sköljts bort.

När gruppen närmar sig värdshuset ser de hur dörren öppnas och en liten flicka kommer ut. Hon vandrar i väg mot skogen, bort från truppen och verkar inte ta notis om de storögda besökarna. Några av medlemmarna i truppen följer efter flickan som går ut en bra bit in i skogen till något som ser ut att vara en förfallen stuga som inte bebotts på många, många år. De följer efter flickan in i stugan och står sedan öga mot öga med henne. Hon ser lite förvånad ut över att se främlingarna i sitt hus men svarar glatt på frågor. Hon berättar att hon heter Adaline och har varit på värdshuset för att fråga efter sin far som hon snart väntar hem och som har varit ute i skogen och jagat till middagen. Man kan se att det är stora hål i väggar och tak och att halmen till sängen ruttnat bort och sängkläderna är smutsiga och malätna. Man kan också se att kastrullerna vid eldstaden är fulla av spindelväv och att eldstaden i sig inte använts på länge.

Det är uppenbart att något inte stämmer här och när man försöker ta tag i flicka så går det inte… Händerna går rakt igenom henne som om hon vore luft. Hon berättar att igår så kom det en främling till byn och att hon såg honom vid Eremitaget. Flickans glada skratt liksom flickan själv upplöses därefter i tomma intet och håret börjar resa sig i nacken. På golvet hittar man en liten pöl med blod… >>>

I vilket en bon-homme visar vägen…

Fader Talebot

Så blir det snart morgon och den blandade truppen packar ihop sina saker och gör sig redo att ge sig av. De rider tillbaka till vägkorset där Robine påstod sig ha sett Theoron tidigare. Man söker genom området närmast vägkorsningen i jakten efter ledtrådar. Dessvärre finner man inget av större intresse. Det bestäms att följa den igenvuxna vägen, numera en sällan använd stig en bit in i vegetationen. När man väl passerat de täta och taggiga buskarna ser de snart en öppning bland träden. Där knäböjer en mansfigur vid sidan av stigen. Robine blir ivrig och börjar springa fram när hon plötsigt hejdar sig. Hon känner igen fader Talebot, en ”bonshomme” eller renlärig Kathar.

Truppen närmar sig mannen och han vänder och reser sig. Man utbyter artighetsfraser och ser att han står bredvid en stor, mossig stentavla, tre gånger fem fot, med ett krucifix ingraverat som ligger i gräset vid sidan av vägen. Talebot förklarar att under stenen vilar kvarlevorna efter två syndare, en självmördare och en äktenskapsbryterska.

Syndarna

Han fortsätter att berätta att för ungefär tjugo år sedan , i en liten by i skogen, bodde det ett ungt, gift par. Kvinnan hade, mot sin vilja, blivit indraget i ett förhållande med en lokal adelsman. När hon bekände detta för sin man blev han fullständigt rasande. Han bad sin fru fly, vilket hon också gjorde. Men han kunde inte besinna sig utan jagade henne och slog ihjäl henne med en stor sten just på denna plats. Adelsmannen fick höra om brottet och begärde att den mördande maken skulle gripas och hängas för sitt brott. Men när adelsmannens män tog sig in i parets skjul för att gripa honom, fann de att han, av sorg, hade ökat sin skuldbörda genom att ta sitt eget liv.

Och, tillägger Talebot, så fruktansvärda var denna mans, kvinnas och adelsmans brott och synder att Demoner frigjordes i från självaste Helvetet. Dessa demoner attackerade så parets by, vilket också låg på adelsmannens mark. Byn förintades, tillsammans med ett närliggande Eremitage. Ingen vågar sig fram till byn längre. Alla är rädda för de vålnader och demoner som säkerligen fortfarande härjar där.

Ett gott råd

Theoron säger han sig också ha hört talas om under flera års tid och som är någon som söker ”astrologerna” för att ge dem något. Han har också hört den mystiske mannens signalement flera gånger och vet att han inte har åldrats under danna tid.

”Sannerligen måste denna karl varit ondskefull.”, säger Talebot, ”Ty hans skepnad har bundits vid jorden. Han måste i sanningen vara en vålnad från den förstörda byn, ty han har bara skådats i runt detta område. Ja, ondskefull är han sannerligen och ni kommer själva att spä på er synd och skuld om ni följer hans spår. Skynda er att rädda era egna, odödliga själar genom att vända om. Denna mans gåva kan bara öka era synder, ty Djävulens gåvor kan inte prisas…”

”Nej, vänd om, mina barn!”, säger Talebot, ”Själarna i den ruinerade byn valde sina synder medan de levde, och Gud straffar dem av en anledning, en anledning som dödliga inte ska mixtra med. Den bästa medicinen för de plågade bybornas själar är ändå Bön. Och du mitt barn”, säger han till Robine, ”om du nu vill söka sanningen om Jorden och Himmelen i den förstörda byn, så har du min välsignelse men inget mer.” >>>

I vilket truppen övernattar i Alopoc…

Solen går ner

Strax före middagen anländer så våra hjältar till Alopoc. Byn består av en en liten samlig hus och Robine är ivrig, liksom de övriga, att besöka platsen hon mötte Theoron. De rider genom byn och ut längs vägen, norrut mot Pasaquine.

Solen är precis på väg att skymma när de når fram till platsen där Robine mötte Theoron, i korsningen med en gammal, igenvuxen och uppenbarligen inte längre använd väg som slingrar sig syd och väst genom skogen. Truppen söker genom området men får svårigheter då det blir allt mörkare. Till slut får man ge upp för dagen och återvända till Alopoc.

Bonden och ladan

Truppen stannar till vid en av de utomliggande gårdarna i närheten av vägkorsningen och d’Assini får i uppgift att ordna natthärbärge. Efter visst gestikulerande och utbyte av silvermynt är det klart att truppen får använda en av ladorna som sovplats för natten. Lucienne passar på och intervjuar bonden om Theoron. Han säger att han aldrig träffat Theoron själv men att han har hört andra som har gjort det. Det påstås att en man med Theorons utseende har dykt upp av och till på olika platser längs vägarna kring Alopoc och alltid frågar efter vägen till Mistridge. Han är tydligen alltid artig och ibland säger han att han har något som han vill lämna till ”Filosoferna” som bor där. Däremot har han aldrig hört att mannen någonsin presenterat sig och sagt sitt namn…

Truppen installerar sig sålunda i ladan, äter en bit och gör iordning för natten. Stämningen är förväntansfull och Italienarna verkar gå bra ihop med folket från Mistridge. Lucienne och Iacobus diskuterar lågmält på Latin medan Armans och de övriga från Mistridge lyssnar till de mest otroliga historierna som d’Assini berättar.

Chanoine sitter ihopkurad i halmen med en filt om sig och spelar lågmält på en flöjt. De svaga tonerna sprider först en glad och uppsluppen stämning men övergår senare till en mer ensam och längtansfull ton i det svaga ljuset. Robine blir irriterad efter en stund och säger åt Chanoine att sluta och gå lägga sig. Vilket han också gör efter några suckanden och halvkvävda protester. >>>

I vilket en begravning och ett slott kan göra en trist vandring intressant…

Kistan bärs in

I det ögonblicket börjar så den lilla klockan i Javielle’s minimala och förfallna kyrka att slå. Portarna till kyrkan slås upp och ljudet av körsång innifrån kyrkan sprider sig över torget. Handeln på marknaden upphör medan allas uppmärksamhet vänds mot kyrkan. En procession av mörkklädda, kraftiga karlar skönjes mellan husen. De går i riktning mot kyrkan och mellan sig bär de en enkel träkista. De vandrar över torget och i släptåg finns ett antal kvinnor som snyftandes och gråtandes följer processionen in i kyrkan. Dörren till kyrkan slår igen och klockan klingar av.

En del på torget gör korstecknet och handeln återupptas. Efter en stund har följena provianterat hos de olika stånden på marknaden och gjort sig i ordning för att ge sig av. Torlen har kommit överens att Iacobus lämnar delar av sitt följe i Javielle tills de kommer tillbaka. Dels för att inte tynga ner expeditionen men också för att balansera truppen ifall Iacobus mfl visar sig vara fiender. Man kan aldrig vara nog försiktig med främlingar…

Sir Guifré

Så småningom lämnar följet Javielle och beger sig uppför bergssidan längs vägen västerut. När de har vandrat någon timme ungefär har de kommit upp på krönet på sidan på berget och kan se ut över den sydvästra delen av Val du Bosque. Man kan se Sir Guifré’s herrgård i vägens förlängning i dalen nedanför. Dessvärre ser det märkligt tyst ut där nere. Endast en ensam figur iförd en mörkt röd Saracener-kåpa är synlig i det ensamma tornet innanför palisadens port.

Efter ytterligare någon timme har man nedstigit till dalen och passerar herrgården. Robine passar på att uträtta ett ärende på Härbärget, en samling hus utanför herrgårdens palisader, som Sir Guifré upplåtit åt Katharerna för att hjälpa gamla och sjuka inom hans domäner.

Iacobus tar sig diskret en lite närmare titt på den ensamma figuren på palisaden ovanför. Han slås av den sorg och den ensamhet som denna åldrande krigares fårade ansikte ger uttryck för. I sin ungdom tog Sir Guifré korset och deltog i det misslyckade Andra Korståget. Medan han var borta dog hans båda föräldrar. Han återvände sårad och besviken och det tog många år innan han återhämtade sig från fasorna han upplevt och tog en hustru. Dessvärre blev deras lycka kortvarigt, för hon rycktes plötsligt bort i från honom, efter bara några år och återigen tycktes all livsvilja ha runnit ur honom.

Hans största glädje och ögonsten, deras enda barn, sonen Brien hade, trots förlusten av sin mor, artat sig väl och hade tagits in som page hos Baronen d’Uverre. Men tyvärr hann Brien Guifré aldrig dubbas till riddare. Stormryttaren brände honom svårt och lämnade honom att dö i skogen. Nu står den ensamme fadern där på palisaden, stirrandes ut från tornet, paralyserad av sorg och med tom blick. Kommer Sir Guifré någonsin att hämta sig?

Efter att Robine återvänder från sitt ärende på Härbärget samlas truppen igen för att skynda sig iväg. Det börjar bli sent på eftermiddagen och det är ännu en bit kvar till Alopoc. >>>

I vilket en främling erbjuder oväntad hjälp..

Snabba ryck

Lucienne och Torlen hinner inte mer än nicka åt varandra förrän Robine börjar marchera iväg. ”Vänta lite”, säger Lucienne, ”vi behöver proviantera och hämta mera hjälp. Vi skulle behöva gå tillbaka till Mistridge och rapportera, innan vi kan gå vidare.”

”Ja, ni får göra vad ni vill men jag tänker undersöka detta genast”, säger Robine, ”Kom nu Chanoine!”.

Lucienne suckar uppgivet.

Torlen räknar oroligt. ”Clobi och Lorine, tillsammans med mig är förvisso en minimal vakt”, tänker han. ”Jag skulle känna mig tryggare om Jeremé följde med oss också men vi har Caeron ute i skogen och Ramón är borta, inte bra alls… Jeremé måste tillbaka till Mistridge för att rapportera och läka sin brännskada.”

”Torlen!”, ropar Lucienne, ”Vi måste ge oss av nu innan vi missar vår chans.”

”Ja, Magus.”, suckar Torlen.

Iacobus gör entré

”Ursäkta, mademoiselle!”, säger plötsligt en man med kraftig italiensk brytning. Både Lucienne och Robine vänder sig om. ”Jag tror jag kan hjälpa er”, säger mannen och bugar sig, ”Jag kunde inte hjälpa att överhöra er diskussion. Det låter fullkomligt fascinerande.”

”Och vem är ni?”, frågar Lucienne.

”Ursäkta mig, mademoiselle. Mitt namn är Iacobus.”, säger främlingen, ”Med mig har jag min vän monseignor d’Assini, vår vakt, Armans samt våra bärare. Vi har rest ända från Rom och är på väg till Mistridge för att träffa den store Grimgroth. Det vi har hört om denne Theoron låter mycket intressant. Vi slår gärna följe med er dit om ni sedan kan visa oss till Mistridge.”

Torlen tittar oroligt på Lucienne. ”Inte mera problem nu…”, mumlar han tyst för sig själv. ”Tillhör ni alltså den Hermetiska orden?”, frågar så Lucienne på Latin. ”Det förefaller vara så”, svarar Iacobus direkt och ler brett…

”Nåväl, det finns ingen tid att förlora.”, säger Lucienne, ”Vi kan prata mer på vägen om ert ärende till Mistridge”. ”Utmärkt.”, flinar Iacobus och nickar åt adelsmannen, ”Vi gör i ordning för avresa.”

Robine vänder på klacken för att gå iväg. >>>