I vilket truppen överaskas av ett bakhåll men får oväntad hjälp…

En lugn glänta

Med Stormryttaren undanröjd slår sig truppen till ro i den fridfulla gläntan bredvid St. Fabía’s grav. Tältet slås upp och det verkar bli en klar men lite kall och fuktigt höstnatt. En mindre brasa tänds och man äter och diskuterar dagens händelser. För mycket har hänt denna dag!

Framåt natten, när alla verkar ha slagit sig till ro, hörs ett fruktansvärt skrik. Ett skrik som verkligen får blodet att frysa till is. Den tunna månskivan som alltjämt ger ett begränsat ljuset mörknar plötsligt då något stort flyger förbi den. Lucienne vaknar och frammanar kraft för att lyfta sig en bit över trädtopparna för att se efter vad det kunde ha varit. Hon hinner knappt mer än sticka upp näsan över lövverket förrän något enormt kommer flygandes rakt emot henne.

Ducka!

Hon faller till marken och undgår att bli påflugen, hon hejdar fallet i sista stund och landar just som himlen förmörkas när den enorma varelsen flyger över lägret. Vinden från vingslagen får träden att bågna och tältet att fladdra vilt. En fruktansvärd stank sänker sig över lägret när varelsen passerat och alla hostar av de kväljningar detta ger. Detta var ingen dröm. Lucienne chockas när hon tänker efter på vad hon såg: ”Var det inte en ryttare jag såg, sittandes i en sadel på den där varelsens långa hals?”

Nu blir det full aktivitet i lägret. Om alla var vaksamma förut så var det ingenting mot nu. Alla är klarvakna ställer sig frågandes till Magi:erna vad man bör göra nu. Lucienne och Caeron samråder och kommer överens om att det vore vansinne att snubbla runt i skogen i mörkret, Ramón tilldelas uppgiften att hålla koll runt lägret och varna för eventuella faror. Övriga turas om att hålla vakt och Torlen fastställer ordningen.

Oväntat sällskap

Efter några timmar märker Ramón något som väldigt få över huvudtaget skulle kunna uppfatta. Kanske var det den svaga vinden som bar ljudet, kanske var det intensiteten i Ramóns sinne som fick honom att uppleva det. Ljudet var dock omisskännligt. Någon eller några var i antågande på berget och det verkade komma närmare. Men det var inte ljudet av torra kvistar som trampas sönder eller grenar som föses åt sidan eller ljudet av snubblande fötter i mörkret, för några sådana ljud fanns inte att höra. Utan det var det svaga ljudet av många lätta fötter på skyndsam marsch genom terrängen som han ytterst svagt men mycket tydligt kunde uppfatta.

Efter att ha varnat truppen tog Ramón och gömde sig i lövverket, en bit in bland träden, för att kanske få en skymt av vad eller vilka det var som så skickligt rörde sig genom skogen mot deras läger. Nog för att han hade levt länge i vildmarken och jagat djur och letat efter människor men det här lät inte som något djur eller människa han hade stött på i skogen. De övriga övergav tältet raskt och drog sig bort mot motstående sida av gläntan. Där lade de sig beredda till försvar mot vad det nu månde vara som var på väg emot dem.

Mera sällskap

En stund senare, vilket i mörkret, fukten och kylan verkade som en evighet, stod det klart att hela den sydöstra sidan av gläntans skogskant, kryllade av små, beväpnade varelser med långa armar. I detta ögonblick såg truppen, som tagit skydd i den nordvästra skogskanten, tydligt att de inte längre var ensamma där de låg, tryckta mot marken. Mitt ibland dem kunde de plötsligt skönja långa, spensliga, människoliknande varelser, med mörka kläder, fina drag och spända pilbågar.

Efter att ha både sett och känt doften av de mörka varelserna som rörde sig nere på marken, beslöt sig Ramón för att han hade sett nog. Kanske ville han undvika att bli omringad av varelserna. Han hoppade raskt ner från trädet och tog ett jätte språng. Därmed lyckades han slingra sig ur greppet från en mängd armar som sträckte sig upp efter honom. Han tog sats över tältet och sprang hals över huvud tvärs över gläntan i riktning mot skogen på andra sidan. Medan han sprang för sitt liv kunde han och de andra som gömde sig i skogen, tydligt höra ljudet av pilar som släpptes från sina strängar.

Snabb reträtt

De vassa pilarna vinade förbi Ramóns huvud och han kände att några satte sig i hans ryggsäck. Men just som han skulle till och ta klivet in i den mörka skogen kände han en skarp smärta i sin vänstra sida. En pil hade penetrerat hans läderrustning och borrat sig djupt in i hans rygg, strax över vänstra höften. Utan att stanna rusade han vidare som ett jagat och skadeskjutet djur, rakt nerför berget. Ljudet av hans framfart genom den kolsvarta skogen hördes en bra stund därefter och han måste ha ådragit sig många blåmärken och rivsår där han halvt sprang, halvt tumlade nerför berget och in i stenblock och taggbuskar.

Där truppen låg och bevittnade detta hände nu något märkligt, en av de finlemmade varelserna som just uppenbarat sig för truppen tilltalade Lucienne på en mycket ålderdomlig men fullt begriplig Langue d’Oc. Denne man, för han såg mycket mänsklig ut, om än tidlös och obefläckad, förde sig som gruppens ledare och sade till Lucienne: ”Det finns ingen tid att förlora. Om ni vill rädda era liv så följ stigen som börjar vid stubben där borta”. Trots att han hade vänt sig mot Lucienne kände alla som att han talade just och enbart till dem. Hans röst var fast och lugnande. Och trots att det var mörkt kunde de se hans ansikte som om det lysts upp av stjärnljus. Och när de vände sig i riktningen som han pekade, kunde de klart se, där det tidigare bara varit mörker, vid en stubbe en bit in i skogen, en stig som ledde nerför berget.

Med några tafatta ord tog truppen hastigt avsked och kunde skyndsamt men säkert följa stigen nerför berget. Vid sidan om stigen var det mörkt och snårigt, och det hade varit omöjligt att ta sig fram där så snabbt som de gjorde på stigen. Bakom sig, uppe vid gläntan, kunde truppen höra ljudet av svärd som möttes och hiskeliga vrål och tjut. Vartefter som de närmade sig bergets fot avtog emellertid stridsljudet uppifrån berget, för att sedan tystna helt när de började närma sig floden. När de till slut klev ur skogen nere vid floden möttes de av solens första strålar från bakom berget, en ny gryning, en ny dag. >>>