I vilket en bal på slottet och en god natts sömn gör mardrömmar som bortblåsta…

Alla samlade?

Välbehållna vid floden hittar man snart båtarna uppdragna på stranden. Morgonen gryr och solen strålar. På andra sidan floden ser man Baronen d’Uverres slott. Jeremé känner sig illa till mods, Caeron har inte synts till sedan de slagit upp tältet kvällen innan. Jeremé skulle aldrig kunna förlåta sig själv om det har hänt honom något. Han känner att han borde ha varit vid Caerons sida eller åtminstonne satt efter honom när det blev farligt.

Efter en smidig färd över floden, förtöjs de lånade båtarna vid bryggan. Lucienne pekar mot slottet och truppen går den korta vägen mot slottet. Slottet ser härjat ut. Det ryker lite fortfarande och porten är stängd. Ingenting röjer den febrila aktivitet som redan påbörjats bakom murarna denna tidiga morgontimma. ”Tänk att en man orsakade sådan förödelse på en så stark fästning”, säger någon. ”Ja, men det var inte vilken man som helst”, kommer svaret.

Slottet d’Uverre

”Vem där?”, vrålar en av vakterna uppifrån tornet vid slottet d’Uverre’s stora port. ”Det är Lucienne från Mistridge här med ett meddelande till Baronen om Stormryttarens bortgång!”, ropar Torlen tillbaka. Efter en stund slås porten upp och den fulla vidden av Stormryttarens förödelse slår gruppen. Många av husen runt borggården är utbrända och det ligger döda djur lite här och var. Själva borgen verkar ha klarat sig bra, även om den ser lite svedd ut. Arbetet är redan igång med att reparera de nedbrända husen och många verkar ha arbetat hela natten med släckningsarbeten.

Ryktet om Stormryttarens bortgång sprider sig snabbt och människor börjar samlas runt den smutsiga och uttröttade grupp lärda och krigare som just nu vandrar in genom porten. Det blir snabbt en ganska stor folksamling på borggården och många av ansiktena ser både lättade och glada ut när det fått höra nyheterna. Frågorna haglar över truppen som ser både glada och förvånade över uppståndelsen.

Hälsningar

Efter en stund vadar den åldrande och mycket ärrade riddaren Sir Pére fram genom folkhopen tillsammans med två beväpnade vakter. Han uppmanar alla att skingras och återgå till sina arbeten. Motvilligt men lydigt slinker alla tillbaka och fortsätter sina arbeten. Nu träder Baronens Härold, den halv-spanske Roano fram emot truppen med sina hjälpredor. ”Var hälsade”, säger han. ”Jag är Lucienne från Mistridge och vi har viktiga nyheter om Stormryttaren att förtälja Baronen”, säger Lucienne. ”Baronen håller hov aprés midi, i eftermiddag”, säger Härolden, ”ni får en audiens hos honom då. Under tiden ber jag er följa min betrodda tjänare här så ska han visa er era kvarter. Där kan ni göra er i ordning inför audiensen. Vi kallar er när det är dags.”

Truppen blir visade till ett litet hus vid ena sidan av borggården. Huset verkar ha, genom ett under, klarat sig hyffsat. I rummet de blir visade till sprakar en brasa hemtrevligt och på ett bord intill finns det ett stort krus vattnat vin och ett stort stycke nybakat bröd. Det finns en stor mängd britsar i rummet och truppen gör sig hemmastadda.

Audiens

Efter några timmar återvänder tjänaren och Lucienne och Tomás följer med. De blir visade in i slottet och in i ett väntrum på nedervåningen. De får sitta en stund i det mörka, fönsterlösa rummet. Det enda ljus som finns är det ljus som eldsflammorna från brasan kastar på väggarna. De ser att det hänger draperier på väggarna med olika historiska motiv på. Det går en bra stund och sedan kommer en annan tjänare som ber dem följa med.

Nu visas de in i Baronens tronsal. Det är ett långt rum med högt i tak och fullt med folk. På en upphöjning i bortre ändan av rummet sitter Baronen på en rikt ornamenterad stol av vackraste trä. Längs båda väggarna finns det varsin rad med pelare och både bakom och framför dessa står olika människor och lyssnar på när Baronen håller hov. Bredvid Baronen nedanför upphöjningen sitter Skrivaren vid ett bord och antecknar vad som har sagts och vad Baronen har beslutat vid varje audiens. Härolden påannonserar audiensen, vem det är som står i tur att stiga fram mot podiet och vad saken gäller.

Rutinärende

Det står några framför Lucienne och Torlen och de får höra av de ärenden som Baronen handhar. Framför Lucienne och Torlen är det en byäldste från Piquer som kommit till Baronen för att få honom att upphäva den vägskatt som Sir William börjat ta ut också av bönderna, trots att vägarna där är lika dåliga som de alltid har varit på den sidan bron. Byäldsten har varit vid Sir Williams hov och fört böndernas talan i saken men blivit handgripligen utslängd därifrån. Baronens ögon glimtar till och han tittar på sin skrivare som lyfter på ögonbrynen. Baronen nickar åt Härolden som förkunnar att domslut i denna fråga kommer att ske på denna plats närmsta helgfria dag när nittio dagar förflutit.

Erkännande

Nu förkunna Härolden att Lucienne från Mistridge har att rapportera om Stormryttaren. Baronen ser genast mera intresserad ut. Han sätter sig upp från sin hopsjunkna position på podiet. Det blir ett visst tumult vid ingången till salen då flera av slottsinnevånarna samlats i dörrhålet för att lyssna till berättelsen. Lucienne och Tomás berättar växelvis vad som hänt med Stromryttaren och varför han anfallit slottet. Slutligen frågar Baronen ”Kan vi räkna med att Stormryttaren är borta för alltid?”. Efter en kort paus svarar Lucienne ”Ja, det är vi väldigt säkra på.” Åhörarna jublar. Baronen ställer sig upp och går ner från podiet, leende fram mot paret. Han slår ut med armarna och vänder sig till alla som samlats i salen, ”Detta ska vi sannerligen fira! Ikväll bjuder jag på en festmåltid till ära för de från Mistridge som lyckats befria dalen från Stormryttaren.”

Sagt och gjort senare på kvällen bjuds det till fest på det sargade slottet. Köket lyckas ändå, trots den korta framförhållningen, att förbereda en utsökt måltid. Flera gånger under middagen avkrävs deltagarna från Mistridge att berätta om dåden som ledde till Stormryttarens fall. Efter mycket berättande, mycket underhållning och mycket vin, stupar till slut våra hjältar i sina britsar. Tomás har fått lov av Baronen att stanna kvar på slottet och företa undersökningar i slottets bibliotek mot att han nedtecknar historien i sin helhet.

Avfärd

Nästföljande dag tackar alla (utom Tomás) Härolden för den gästfrihet de visats och förbereder sin avfärd. Just när de står på borggården och skall till att ge sig av kommer så slottsprästen fram och hälsar på deltagarna. De ser på honom lite skeptiskt men han tacker dem för sina gärningar och överräcker en liten present till Lucienne. Efter lite tvekan tar hon emot gåvan, en helgonbild på St. Fabía, och tackar prästen för sin givmildhet. ”Guds vägar äro outgrundliga.”, säger prästen, ”Gå i frid med Gud.”

Våra hjältar går ut genom porten under stort jubel och många har samlats på slottsmuren för att ta avsked. Trumpeter blåser till fanfar när truppen kommit en bit på väg. De svänger av söderut mot Javielle och ser slottet försvinna bakom en kulle. Efter ett par timmar kommer de fram till St. Fabía’s tempel i skogen och stannar till för att ta en rast. Några går in i templet för att visar St. Fabía sin vördnad men ingen ber någon bön till henne. Så smånimgom tar de resande på sig sina packningar och fortsätter söderut. >>>