I vilket truppen går på marknad i Javielle och passar på att fira St Fabía’s helgdag…

Vandring

Vandringen fortsätter söderut längs vägen. Så småningom synns ett stort torn på vänster sida. Kännslan av trygghet att åter vara inom synhåll från Mistridge sprider sig. Det dimhöljda, svarta tornet där på andra sidan floden, och vetskapen om den kunskap och makt som finns däri och som håller ondskan i schack, skänker lugn åt oroliga hjärtan. Vid lunchtid når slutligen truppen Javielle, byn närmast Mistridge.

Väl framme i byn har det skett en remarkabel återhämtning sedan Stormryttarens framfart. Husen har reparerats och marknaden som alltid hålls i samband med St. Fabía’s högtid är i full ruljans. När det nu blivit lunchtid känns det rätt att besöka marknaden och smaka på några läckerheter från när och fjärran. Medan övriga äter och dricker passar Lorine på och deltar i en bågskyttetävling som hon efter en jämn kamp vinner.

Lunchdags

Medan alla sitter och äter börjar Lucienne att prata med en kvinna och en man som sitter bredvid. De är enkelt klädda och det visar sig att de är två kringresande samariter, två Kathariska ’Credentes’ (Initierade). Kvinnan kallar sig Robine och mannen Chanoine. Fader Llaurenç ser gruppen sitta tillsammans och drar sig inte för att komma fram och förpesta tillvaron med sina dogmer.

Plötsligt uppstår en intressant och en något högljudd teologisk debatt mellan Fader Llaurenç och Robine. Då båda kallar sig kristna verkar de två ändå ha en väldigt olik världsåskådning. Det blir en folksamling runt dem och folk är nyfikna även fast många inte förstår vad de två bråkar om. Dock är det många som sympatiserar med Katharerna här i Languedoc, även bland de adliga. De lever i fattigdom och är renläriga, de har kunskap i läkekonst och hjälper ofta till vid barnafödande. Dessutom sägs det att Katharerna vet hur man undviker att bli med barn. De Katolska prästerna däremot är ofta fördömande och lever lyxliv i sina pråliga kyrkor, långt ifrån den vanliga människan. Till och den store St. Bernard lär ha sagt att Katharerna är de sanna kristna.

Debatt

Robine och Fader Llaurenç gör verbala utfall mot varandra och det mesta verkar kretsa kring huruvida det finns en Gud eller två. Katharerna tror att det finns två Gudar, en god och en ond. Den goda guden har skapat människans själ, ty den är ursprungligen ren och obefläckad medan den onda guden har skapat människans kropp och världen runt i kring den. Den Kristna Ortodoxa läran som Fader Llaurenç försvarar är att det bara kan finnas en allsmäktig Gud som skapat både kropp och själ, och världen.

Fader Llaurenç verkar inte van vid offentliga teologiska debatter och Robine snärjer honom ganska snart. ”Är den ortodoxa, allsmäktiga, Guden en rättfärdig Gud?”, frågar Robine. ”Hur skulle Gud, i sin allomspännande visdom, kunna vara orättfärdig?”, dundrar Fader Laurent. ”Är den ortodoxa, allsmäktiga Guden en rättvis Gud?”, frågar Robine direkt. ”Hur skulle Gud, med sin allomspännande kärlek, vara orättvis?” kontrar Fader Laurent och ler som om segern är nära. ”Men säg mig då, Fader Llaurenç, om den ortodoxa, allsmäktiga Guden är både rättfärdig och rättvis, hur kunde då denna Gud skapa en värld som är så full av ondska och orättvisor?”. Fader Llaurenç gör sig redo att svara men ser plötsligt väldigt snopen ut. Han börjar att försöka svara men verkar inte komma på något vettigt att säga.

Slutsats

Robine tar tag i Fader Llaurenç tvekan genom att raskt fortsätta. ”Om nu den ortodoxa, allsmäktige Guden är rättfärdig och rättvis kan han inte ha skapat en värld som är så full av ondska och orättvisor. Och om det är så att denne Gud faktiskt har skapat världen som är så ond och orättvis, ja, då kan inte den ortodoxa, allsmäktige Guden vara rättfärdig och rättvis. Hur ska du ha det?” säger Robine triumfierande. Fader Laurent bleknar plötsligt och blir alldeles askgrå i ansiktet. Människorna som samlats runt de debatterande börjar titta på varandra och nicka. ”Ja, det verkar ju stämma” säger en del.

Nu vänder sig Robine till folksamlingen och svarar på sin egen fråga. ”Den rättfärdige Guden har skapat människans själ men inte skapat världen den lever i. Världen, med sin ondska och sina orättvisor har skapats av den Onda Guden. Fall för världsliga, köttsliga frestelser och förenas med den Onde Guden för att pinas i Helvetet under en evighet, eller lev renlärigt och rädda din själ till den Goda Guden. Medan tid ännu finns”. Robine ser in i ögonen på de församlade som ser påtagligt gripna ut. Fader Laurent som inser att han förlorat muttrar, ”Tro inte att dessa människor kommer att tro på era kätterska lögner, ni kommer att brinna vid inkvisitionens bål för detta.”. Med dessa ord vänder sig Fader Laurent tvärt och tränger sig genom folkhopen. Människorna mumlar till varandra och börjar skingras. Många nickar. >>>

I vilket en bal på slottet och en god natts sömn gör mardrömmar som bortblåsta…

Alla samlade?

Välbehållna vid floden hittar man snart båtarna uppdragna på stranden. Morgonen gryr och solen strålar. På andra sidan floden ser man Baronen d’Uverres slott. Jeremé känner sig illa till mods, Caeron har inte synts till sedan de slagit upp tältet kvällen innan. Jeremé skulle aldrig kunna förlåta sig själv om det har hänt honom något. Han känner att han borde ha varit vid Caerons sida eller åtminstonne satt efter honom när det blev farligt.

Efter en smidig färd över floden, förtöjs de lånade båtarna vid bryggan. Lucienne pekar mot slottet och truppen går den korta vägen mot slottet. Slottet ser härjat ut. Det ryker lite fortfarande och porten är stängd. Ingenting röjer den febrila aktivitet som redan påbörjats bakom murarna denna tidiga morgontimma. ”Tänk att en man orsakade sådan förödelse på en så stark fästning”, säger någon. ”Ja, men det var inte vilken man som helst”, kommer svaret.

Slottet d’Uverre

”Vem där?”, vrålar en av vakterna uppifrån tornet vid slottet d’Uverre’s stora port. ”Det är Lucienne från Mistridge här med ett meddelande till Baronen om Stormryttarens bortgång!”, ropar Torlen tillbaka. Efter en stund slås porten upp och den fulla vidden av Stormryttarens förödelse slår gruppen. Många av husen runt borggården är utbrända och det ligger döda djur lite här och var. Själva borgen verkar ha klarat sig bra, även om den ser lite svedd ut. Arbetet är redan igång med att reparera de nedbrända husen och många verkar ha arbetat hela natten med släckningsarbeten.

Ryktet om Stormryttarens bortgång sprider sig snabbt och människor börjar samlas runt den smutsiga och uttröttade grupp lärda och krigare som just nu vandrar in genom porten. Det blir snabbt en ganska stor folksamling på borggården och många av ansiktena ser både lättade och glada ut när det fått höra nyheterna. Frågorna haglar över truppen som ser både glada och förvånade över uppståndelsen.

Hälsningar

Efter en stund vadar den åldrande och mycket ärrade riddaren Sir Pére fram genom folkhopen tillsammans med två beväpnade vakter. Han uppmanar alla att skingras och återgå till sina arbeten. Motvilligt men lydigt slinker alla tillbaka och fortsätter sina arbeten. Nu träder Baronens Härold, den halv-spanske Roano fram emot truppen med sina hjälpredor. ”Var hälsade”, säger han. ”Jag är Lucienne från Mistridge och vi har viktiga nyheter om Stormryttaren att förtälja Baronen”, säger Lucienne. ”Baronen håller hov aprés midi, i eftermiddag”, säger Härolden, ”ni får en audiens hos honom då. Under tiden ber jag er följa min betrodda tjänare här så ska han visa er era kvarter. Där kan ni göra er i ordning inför audiensen. Vi kallar er när det är dags.”

Truppen blir visade till ett litet hus vid ena sidan av borggården. Huset verkar ha, genom ett under, klarat sig hyffsat. I rummet de blir visade till sprakar en brasa hemtrevligt och på ett bord intill finns det ett stort krus vattnat vin och ett stort stycke nybakat bröd. Det finns en stor mängd britsar i rummet och truppen gör sig hemmastadda.

Audiens

Efter några timmar återvänder tjänaren och Lucienne och Tomás följer med. De blir visade in i slottet och in i ett väntrum på nedervåningen. De får sitta en stund i det mörka, fönsterlösa rummet. Det enda ljus som finns är det ljus som eldsflammorna från brasan kastar på väggarna. De ser att det hänger draperier på väggarna med olika historiska motiv på. Det går en bra stund och sedan kommer en annan tjänare som ber dem följa med.

Nu visas de in i Baronens tronsal. Det är ett långt rum med högt i tak och fullt med folk. På en upphöjning i bortre ändan av rummet sitter Baronen på en rikt ornamenterad stol av vackraste trä. Längs båda väggarna finns det varsin rad med pelare och både bakom och framför dessa står olika människor och lyssnar på när Baronen håller hov. Bredvid Baronen nedanför upphöjningen sitter Skrivaren vid ett bord och antecknar vad som har sagts och vad Baronen har beslutat vid varje audiens. Härolden påannonserar audiensen, vem det är som står i tur att stiga fram mot podiet och vad saken gäller.

Rutinärende

Det står några framför Lucienne och Torlen och de får höra av de ärenden som Baronen handhar. Framför Lucienne och Torlen är det en byäldste från Piquer som kommit till Baronen för att få honom att upphäva den vägskatt som Sir William börjat ta ut också av bönderna, trots att vägarna där är lika dåliga som de alltid har varit på den sidan bron. Byäldsten har varit vid Sir Williams hov och fört böndernas talan i saken men blivit handgripligen utslängd därifrån. Baronens ögon glimtar till och han tittar på sin skrivare som lyfter på ögonbrynen. Baronen nickar åt Härolden som förkunnar att domslut i denna fråga kommer att ske på denna plats närmsta helgfria dag när nittio dagar förflutit.

Erkännande

Nu förkunna Härolden att Lucienne från Mistridge har att rapportera om Stormryttaren. Baronen ser genast mera intresserad ut. Han sätter sig upp från sin hopsjunkna position på podiet. Det blir ett visst tumult vid ingången till salen då flera av slottsinnevånarna samlats i dörrhålet för att lyssna till berättelsen. Lucienne och Tomás berättar växelvis vad som hänt med Stromryttaren och varför han anfallit slottet. Slutligen frågar Baronen ”Kan vi räkna med att Stormryttaren är borta för alltid?”. Efter en kort paus svarar Lucienne ”Ja, det är vi väldigt säkra på.” Åhörarna jublar. Baronen ställer sig upp och går ner från podiet, leende fram mot paret. Han slår ut med armarna och vänder sig till alla som samlats i salen, ”Detta ska vi sannerligen fira! Ikväll bjuder jag på en festmåltid till ära för de från Mistridge som lyckats befria dalen från Stormryttaren.”

Sagt och gjort senare på kvällen bjuds det till fest på det sargade slottet. Köket lyckas ändå, trots den korta framförhållningen, att förbereda en utsökt måltid. Flera gånger under middagen avkrävs deltagarna från Mistridge att berätta om dåden som ledde till Stormryttarens fall. Efter mycket berättande, mycket underhållning och mycket vin, stupar till slut våra hjältar i sina britsar. Tomás har fått lov av Baronen att stanna kvar på slottet och företa undersökningar i slottets bibliotek mot att han nedtecknar historien i sin helhet.

Avfärd

Nästföljande dag tackar alla (utom Tomás) Härolden för den gästfrihet de visats och förbereder sin avfärd. Just när de står på borggården och skall till att ge sig av kommer så slottsprästen fram och hälsar på deltagarna. De ser på honom lite skeptiskt men han tacker dem för sina gärningar och överräcker en liten present till Lucienne. Efter lite tvekan tar hon emot gåvan, en helgonbild på St. Fabía, och tackar prästen för sin givmildhet. ”Guds vägar äro outgrundliga.”, säger prästen, ”Gå i frid med Gud.”

Våra hjältar går ut genom porten under stort jubel och många har samlats på slottsmuren för att ta avsked. Trumpeter blåser till fanfar när truppen kommit en bit på väg. De svänger av söderut mot Javielle och ser slottet försvinna bakom en kulle. Efter ett par timmar kommer de fram till St. Fabía’s tempel i skogen och stannar till för att ta en rast. Några går in i templet för att visar St. Fabía sin vördnad men ingen ber någon bön till henne. Så smånimgom tar de resande på sig sina packningar och fortsätter söderut. >>>

I vilket truppen överaskas av ett bakhåll men får oväntad hjälp…

En lugn glänta

Med Stormryttaren undanröjd slår sig truppen till ro i den fridfulla gläntan bredvid St. Fabía’s grav. Tältet slås upp och det verkar bli en klar men lite kall och fuktigt höstnatt. En mindre brasa tänds och man äter och diskuterar dagens händelser. För mycket har hänt denna dag!

Framåt natten, när alla verkar ha slagit sig till ro, hörs ett fruktansvärt skrik. Ett skrik som verkligen får blodet att frysa till is. Den tunna månskivan som alltjämt ger ett begränsat ljuset mörknar plötsligt då något stort flyger förbi den. Lucienne vaknar och frammanar kraft för att lyfta sig en bit över trädtopparna för att se efter vad det kunde ha varit. Hon hinner knappt mer än sticka upp näsan över lövverket förrän något enormt kommer flygandes rakt emot henne.

Ducka!

Hon faller till marken och undgår att bli påflugen, hon hejdar fallet i sista stund och landar just som himlen förmörkas när den enorma varelsen flyger över lägret. Vinden från vingslagen får träden att bågna och tältet att fladdra vilt. En fruktansvärd stank sänker sig över lägret när varelsen passerat och alla hostar av de kväljningar detta ger. Detta var ingen dröm. Lucienne chockas när hon tänker efter på vad hon såg: ”Var det inte en ryttare jag såg, sittandes i en sadel på den där varelsens långa hals?”

Nu blir det full aktivitet i lägret. Om alla var vaksamma förut så var det ingenting mot nu. Alla är klarvakna ställer sig frågandes till Magi:erna vad man bör göra nu. Lucienne och Caeron samråder och kommer överens om att det vore vansinne att snubbla runt i skogen i mörkret, Ramón tilldelas uppgiften att hålla koll runt lägret och varna för eventuella faror. Övriga turas om att hålla vakt och Torlen fastställer ordningen.

Oväntat sällskap

Efter några timmar märker Ramón något som väldigt få över huvudtaget skulle kunna uppfatta. Kanske var det den svaga vinden som bar ljudet, kanske var det intensiteten i Ramóns sinne som fick honom att uppleva det. Ljudet var dock omisskännligt. Någon eller några var i antågande på berget och det verkade komma närmare. Men det var inte ljudet av torra kvistar som trampas sönder eller grenar som föses åt sidan eller ljudet av snubblande fötter i mörkret, för några sådana ljud fanns inte att höra. Utan det var det svaga ljudet av många lätta fötter på skyndsam marsch genom terrängen som han ytterst svagt men mycket tydligt kunde uppfatta.

Efter att ha varnat truppen tog Ramón och gömde sig i lövverket, en bit in bland träden, för att kanske få en skymt av vad eller vilka det var som så skickligt rörde sig genom skogen mot deras läger. Nog för att han hade levt länge i vildmarken och jagat djur och letat efter människor men det här lät inte som något djur eller människa han hade stött på i skogen. De övriga övergav tältet raskt och drog sig bort mot motstående sida av gläntan. Där lade de sig beredda till försvar mot vad det nu månde vara som var på väg emot dem.

Mera sällskap

En stund senare, vilket i mörkret, fukten och kylan verkade som en evighet, stod det klart att hela den sydöstra sidan av gläntans skogskant, kryllade av små, beväpnade varelser med långa armar. I detta ögonblick såg truppen, som tagit skydd i den nordvästra skogskanten, tydligt att de inte längre var ensamma där de låg, tryckta mot marken. Mitt ibland dem kunde de plötsligt skönja långa, spensliga, människoliknande varelser, med mörka kläder, fina drag och spända pilbågar.

Efter att ha både sett och känt doften av de mörka varelserna som rörde sig nere på marken, beslöt sig Ramón för att han hade sett nog. Kanske ville han undvika att bli omringad av varelserna. Han hoppade raskt ner från trädet och tog ett jätte språng. Därmed lyckades han slingra sig ur greppet från en mängd armar som sträckte sig upp efter honom. Han tog sats över tältet och sprang hals över huvud tvärs över gläntan i riktning mot skogen på andra sidan. Medan han sprang för sitt liv kunde han och de andra som gömde sig i skogen, tydligt höra ljudet av pilar som släpptes från sina strängar.

Snabb reträtt

De vassa pilarna vinade förbi Ramóns huvud och han kände att några satte sig i hans ryggsäck. Men just som han skulle till och ta klivet in i den mörka skogen kände han en skarp smärta i sin vänstra sida. En pil hade penetrerat hans läderrustning och borrat sig djupt in i hans rygg, strax över vänstra höften. Utan att stanna rusade han vidare som ett jagat och skadeskjutet djur, rakt nerför berget. Ljudet av hans framfart genom den kolsvarta skogen hördes en bra stund därefter och han måste ha ådragit sig många blåmärken och rivsår där han halvt sprang, halvt tumlade nerför berget och in i stenblock och taggbuskar.

Där truppen låg och bevittnade detta hände nu något märkligt, en av de finlemmade varelserna som just uppenbarat sig för truppen tilltalade Lucienne på en mycket ålderdomlig men fullt begriplig Langue d’Oc. Denne man, för han såg mycket mänsklig ut, om än tidlös och obefläckad, förde sig som gruppens ledare och sade till Lucienne: ”Det finns ingen tid att förlora. Om ni vill rädda era liv så följ stigen som börjar vid stubben där borta”. Trots att han hade vänt sig mot Lucienne kände alla som att han talade just och enbart till dem. Hans röst var fast och lugnande. Och trots att det var mörkt kunde de se hans ansikte som om det lysts upp av stjärnljus. Och när de vände sig i riktningen som han pekade, kunde de klart se, där det tidigare bara varit mörker, vid en stubbe en bit in i skogen, en stig som ledde nerför berget.

Med några tafatta ord tog truppen hastigt avsked och kunde skyndsamt men säkert följa stigen nerför berget. Vid sidan om stigen var det mörkt och snårigt, och det hade varit omöjligt att ta sig fram där så snabbt som de gjorde på stigen. Bakom sig, uppe vid gläntan, kunde truppen höra ljudet av svärd som möttes och hiskeliga vrål och tjut. Vartefter som de närmade sig bergets fot avtog emellertid stridsljudet uppifrån berget, för att sedan tystna helt när de började närma sig floden. När de till slut klev ur skogen nere vid floden möttes de av solens första strålar från bakom berget, en ny gryning, en ny dag. >>>

I vilket sanningen avslöjas…

I vilket Stormryttren flyr över till andra sidan floden..

Floden

Torlen hjälper Jeremé som slogs medvetslös av Stormryttarens blixt och blöder ymnigt från en brännskada i bröstet. Torlen är skicklig och bandagerar om honom och han kommer haltande med Torlen efter resten av truppen.

Truppen har sprungit upp på en kulle och ser Stormryttaren komma fram till floden. Han verkar tveka en stund men plötsligt sätter han hälarna i hästens sida som tar ett språng och rör sig mot floden och ner på stranden. Hästen fortsätter över stranden och ut på vattnet. Ja, PÅ vattnet! Ingen har sett något liknande. Hästen sätter gallopp ovanpå vattnet och stora moln av ånga stiger upp från där hans svarta häst sätter sina hovar. Från varje plats ångande hovavtryck i vattnet ser man gröna, håriga, missformade armar sträcka sig upp ur vattnet.

Stormryttaren försvinner upp för Tiernéberget och in i skogen på andra sidan floden. Armarna i floden verkar sakta sjunka tillbaka ner i vattnet igen.

Baronen

Just som truppen sätter av efter Stormryttaren och mot floden ser de en enorm man i ringbrynja och hjälm med en stor plym i, rida ut från slottet tillsammans med tre välberäknade riddare. Han rider fram till truppen och tar av sig hjälmen. Hans man av långt, vitt hår som faller ner på axlarna och den broderade ögonlappen ger honom tillkänna. Detta är Baron d’Uverre. ”Tack för att ni drev bort honom, den uslingen. Det är en skam att han kom undan. Tillsammans tror jag att vi hade kunnat ta kål på honom en gång för alla. Men jag förstår inte varför han kommit tillbaka hit igen och vad han vill mig”.

Truppen tittar på varandra och frågar vad han känner till om ryttaren. Baronen säger ”Han måste vara en best av en mycket mörk passion. Han har kommit till slottet tidigare, så klart. Min farfar brukade berätta för mig om dagen då Ryttaren nedsteg från himlen och dödade hans farfar framför slottsporten. Han har kommit till slottet tre gånger sedan dess och varje gång har han vrålat utmaningar och hotelser. Han höll på och skrek up mot murarna ’Kom ner din fega knekt! Kom ner och möt mig!’ Han vrålade också andra saker men jag vet inte vad han menade med dem. Han sade ’Det är din tur nu broder, kom ner och möt mig. Du hade ingen rätt att stjäla henne från mig. Hon var allt jag hade. Du tog allt ifrån mig, allt!’ Han är, så klart, fullständigt från vettet. En sådan galning kan knappast vara av d’Uverrefamiljen”.

Baronen erbjuder truppen att använda båtarna som är förtöjda borta vid slottet om de vill korsa floden och försöka följa efter Stormryttaren. Han tackar truppen igen och säger att de alla behöver återvända till slottet och fortsätta med släckningsarbetet.

Flodtrollen

Just som truppen kommer ner på stranden för att ta sig över floden dyker ett flertal ballongliknande huvuden från lika många troll-liknande varelser upp ur vattnet med klumpar av ogräs som hår över kroppen. De kryper fram ut ur vattnet mot truppen som ser att de har stora stenar i händerna. Jeremé är fortfarande i dåligt skick och stöttar sig mot Tomás men Torlen och Clobi ställer sig framför Lucienne som genast börjar gestikulera. Lorine och Ramón förbereder snabbt sina bågar. och börjar skjuta. Båda två får träff på sina pilar och trollen brister och blir till en slemmig vätska. Torlen och Clobi känner vill inte vänta på att stenarna kastas och anfaller. Clobi tar två direkt med sin yxa och Torlen verkar har lite svårare med sin mace. Lorine drar sitt bredsvärd och rusar fram och hugger ner en. Snart är det ganska många troll som går åt och det börjar bli slemmigt och halt på stranden.

Luciennes trollformel får effekt och det börjar blåsa rejält. Trollen får svårt att röra sig framåt och drivs sakta bakåt och ner i floden samtidigt som Clobi och Lorine hugger vilt. Torlen kämpar förtfarande med sin första och får en sten i huvudet. Lyckligtvis blåser trollet bakåt och möter Clobis yxa.

När det sista trollet är sprucket springer truppen ner mot slottet och bryggan med båten. Lucienne fixar en vind och blåser dem snabbt över floden. >>>

I vilket truppen inte riktigt får till det…

Det brinner!

Truppen hastar vidare längs vägen och kommer plötsligt fram ur skogen på krönet av en kulle. Nedanför och bortåt kan man se slottet d’Uverre som hänger över floden på ett stenigt uthäng. Taket på en av byggnaderna innanför muren har fattat eld och man ser rök och eldsflammor stiga upp mot himlen. Hysteriska skrik hörs inifrån slottet.

Runt slottet rider Stormryttaren, en mörk figur som döljs till stora delar av en mantel på en svart häst. Man skymtar en rustning av äldre snitt och att han håller i en lans som det, längs hela, fullkomligt blixtrar om. Man ser att den kolsvarta hästen inte bara lämnar flammande hovavtryck, utan att det även kommer flammor när den frustar. Hästens spiralformade horn gnistrar i skenet. Hovavtrycken cirkulerar redan runt slottet, varv efter varv.

Man ser att hästen hanteras väldigt lätt av Stormryttaren och rör sig graciöst med bara små rörelser men den ser ut att ha ettondskefullt och aggressivt temperament.

Fly eller illa fäkta?

Gruppen diskuterar skyndsamt vad de ska göra men de har inte mycket tid där de står mitt på vägen, fullt synliga från slottet. De bestämmer sig för att dyka ner bakom en kulle och snabbt komma utom synhåll. De dividerar om vad de ska göra och inser att de förr eller senare måste möta Stormryttaren.

De sprider ut sig men låter Clobi och Jeremé ta mitten och Ramón flanken. Torlen och Lorine skyddar Magierna som också håller sig på flanken. Därefter avancerar de mot slottet. Det dröjer inte länge förrän Stormryttaren får syn på dem, vänder sin springare mot truppen och fäller sin lans. Han sätter hälarna i hästens sidor och hästen frustar så eldsflammorna lyser som svetslågor samtidigt som den sätter en övernaturlig fart. Jeremé tittar på Clobi som ser fokuserad ut och gör i ordning sitt armborst för att ta emot anfallet. Ramón och Lorine gör sina bågar klara då Lucienne ställer sig upp och börjar tala högljutt och gestikulera.

Omvända odds

Ryttaren vänder hästen mot Lucienne och försvaret kommer nästan av sig. Torlen vrålar och Clobi börjar springa för att ställa sig mellan Stormryttaren och Lucienne. Jeremé som stannat kvar, Robine och Ramón låter sina pilar flyga. Lorine missar men Ramón träffar hästen. Hästen frustar till och ökar farten. Jeremés bolt sveper över Stormryttarens vänstra arm och han vänder sig svärandes mot Jeremé samtidigt som han riktar sin lans mot honom. En blixt skjuter ut från lansen och träffar Jeremé rakt i bröstet. Han kastas som en vante bakåt och blir liggande stilla. Två pilar till från Lorine och Ramón skjuts iväg men missar sina mål.

Plötsligt blir marken runt omkring Stormryttaren till blöt, lös, lera och hästen tappar farten. Lucienne ser nöjd ut och skriker ”Nu!” Torlen rusar fram på ena sidan av Stormryttaren med spjutet i högsta hugg och Clobi med sin yxa på den andra. Lorine kastar sin båge, tar fram sin fars bredsvärd och börjar springa mot de andra. Svärdet bars av hennes pappa när han dödades av Stormryttaren och hon känner ilskan stiga när hon springer mot denne. Ramón har lagt bågen på ryggen och kommer springande med spjutet i högsta hugg.

Ett ljus i mörkret

Just som truppen ska till att ta emot Stormryttarens attack och omringa honom så stannar han tvärt. Hästen går upp på bakbenen, frustar flammor och ger ifrån sig ett ilsket gnäggande. Ett ljus har uppenbarat sig bakom truppen och några hinner vända sig om och se att det står en kvinna med vit skrud där. Hon bär gloria och i sin högra hand håller hon tre röda rosor. Men lika snabbt som hon uppenbarar sig, lika snabbt försvinner hon.

Stormryttarens häst står på bakbenen och fäktar med framhovarna. Plötsligt börjar enorma vindar rusa runt alla och det blir snart svårt att se för allt flygande bråte. Stormryttaren vänder ner hästen och sätter hälarna i hästens sida. Alla backar för de flammande hovarna och de sparkande bakbenen medan Stormryttaren tvärt rider iväg i riktning mot slottet och floden. Torlen som har sitt kastspjut i handen skickar den mot Stormryttaren medan han ännu är ganska nära. Den starka vinden tar tag i spjutet och den missar sitt mål. Ramón får iväg en pil till efter att ha stoppat ner svärdet och tagit fram bågen igen men den byiga vinden tar tag i pilen och styr den bort från Stormryttaren.

”Inte den här gången heller…”, muttrar truppen surmulet medan de samlar ihop sina saker. >>>

I vilket Stormryttaren plötsligt uppenbarar sig…

Attacken

Våra vänner hastar vidare längs vägen och efter de flammande hovavtrycken. Plötsligt hörs en väldig vind från vänster och det annalkande ljudet av fallande regn. Genom dimman syns den mörka silhuetten av en bepansrad krigare uppå en svart springare. Han spränger fram ut från träden och galopperar i full fart mot hjältegruppen. Den väldige Clobi tar attacken rakt i bröstet, kastas till marken av den enorma kraften och får luften slagen ur sig. Ryttaren skrattar nöjt medan han rider förbi och säger ”Ge dig till mig, broder. Jag är sannerligen dig övermäktig!”. Därefter rider han skrattandes in i skogen på andra sidan vägen och försvinner.

Visioner

Tomás blir yr och har svårt att hålla balansen. Bilder börjar flimra framför hans ögon när Stormryttaren rider förbi honom.

Eftermäle

Robine frågar Tomás hur han mår. Han har fallit till knäna av styrkan av sin vision och har svårt att resa sig. Ramón har dragit en bit ut i skogen för att se om han kan komma ifatt Stormryttaren och se vart han är på väg men tappar honom snart i den hårda blåsten, åskan och träden som yr.

Torlen tittar till Clobi som alltjämt ligger och hulkar på marken. Han passar samtidigt på att ge order att groggarna ska samlas och göra sig redo. Truppen är chockad och ilskna och har svårt att samla sig för att göra något effektivt. >>>

I vilket en vis gammal gumma bidrar med några tankeställare..

Templet vid vägen

Truppen följer de flammande hovavtrycken norrut på vägen längs floden mot slottet d’Uverre. Så småningom kommer man fram till ett litet tempel till St. Fabía i formen av ett stort stenkors ovanpå ett stort stenblock. Hundratals blommor ligger på marken framför templet. På marken framför en koja bredvid templet sitter en gammal gumma med korslagda ben. Hon mumlar och sjunger för sig själv och gungar fram och tillbaka. De flammande hovavtrycken cirklar runt templet varv efter varv och det glödande skenet av deras flammor kastar obehagliga skuggor över ansiktet på gumman.

Tomás ser plötsligt för sitt inre öga hur det, på just denna plats för länge, länge sedan, dödades en riddare av en svartsjuk bror men att denna bror åter väcktes till liv av Fabía alltmedan hon höll tre rosor i handen.

”Ja.”, säger gumman vid kojan som suttit och jollrat, ”Här är platsen där Fabía utförde sitt första mirakel genom att läka broderns skador och ge honom livet åter, ty hans tid var inte kommen. Jag har bygg flera tempel till min välsignade jungfruliga helgons ära, alltid på platser som var heliga för henne. Alltid hoppas jag att folk såsom ni skall finna ro. Ibland talar hon till mig när jag ger henne en gåva av rosor och berättar om honom.”

Frågor och svar

Caeron försöker prata med gumman och blir irriterad över att han inte får några ordentliga svar. Gumman blir plötsligt klar och säger: ”Ni har samma ilska som han har. I sanningen samma ilska. Och ni är lika nedsvärtade med svartsynens synd som fienden själv. Fienden som bar hand på en kvinna av Gud.” men hon blir därefter svårligen okontaktbar. Truppen knallar runt och några går fram mot templet. Gumman säger plötsligt ”Era odisciplinerade oduglingar. Jag vet vilka ni är. Ni är de som bor i dimman. Så gör det er till samma som ryttaren av dimman? Svara mig det!” Caeron blir

Lucienne går nu fram och ställer några frågor. Gumman svarar något osammanhängande men säger sedan ”Ilska besitter ni sannerligen såsom den ryttare ni söker. Men ni behöver själva sitta av från er egen ilskas springare, innan den förtär er fullkomligt. Tills ni klarar det kommer ni aldrig att finna det ni söker − gör inte samma misstag som han gjorde. Helvetets eld kommer att brinna av förväntan om ni inte finner ro.”

”Vem är Stormryttaren?” frågar Lucienne, ”Vad är det för något vi har att göra med?”. Gumman svarar efter en stunds babblande ”Hon var hans vän men han var varken en helig man, en mild man, eller dygdig man, och han var fylld med mycket ilska. Han älskade henne. O ja, han älskade henne sannerligen. Han älskade henne med en häftig och eldig passion. Men han förstod sig aldrig på hennes hängivelse. Han älskade henne för det han såg i henne, inte för vem hon var.”

”Men hur ska vi besegra Stormryttaren, då?” frågar Lucienne oroligt. ”Om ni inte kan kontrollera stormen, kan ni inte skada honom.”, säger gumman lojt ”Men sök inte efter stormen därovan, utan efter stormen därinom.” >>>

I vilket grannbyn lider under hämnarens häl och själarnas räddning ter sig avlägset…

Ve och fasa

Truppen närmar sig Javielle där det är mycket förödelse. Många av husen har förstörts och det ligger döda kroppar i några av dem. I övrigt verkar byn folktom. Detta skulle vara en festdag, den 22 oktober i nådens år 1186, St Fabía’s dag, en stor marknadsdag i byn. Men nu verkar alla förberedelser vara spolierade. Det är morgon och solen har kommit upp. Stormryttarens flammande spår leder rakt in i byn.

I mitten av byn finns tre ek-träd. Under dessa träd finns det ett antal omkullkastade trä-bord med bänkar. Här brukar byns åldermän samlas och tillbringa kvällarna, detta är byn taverna. I leran ligger flera muggar, tallrikar och vita banderoller med fastsydda rosor. Intill finns ett plank med en målning av en kvinna med vita robes, en gloria och som håller tre röda rosor i högerhanden. Denna kvinna är St Fabía, Val du Bosque’s skyddshelgon.

Ungmön

I en lerpöl utanför kyrkporten, bortanför de tre ekträden, ligger en ungmö skadad. En ring av flammande hovavtryck syns i leran runt pölen. Hon snyftar och är täckt av lera.

Hon får hjälp och man ser att hon har flera brännskador, i form av handflator, både i ansiktet och på kroppen. Det är tydligt att såren inte kommer att läka helt utan lämna ärr efter sig. Något som är väldigt tragiskt för hon var mycket vacker en gång i tiden. Robine känner igen henne som Marie, snickarens dotter och förra årets Majdagsdrottning.

Hon blir tillfrågad vad som har hänt och hon svarar; ”Han attackerade min amour. Jag är rädd att han är död. Min stackars Brien. Har ni sett honom?”. Lucienne blir rörd över hennes historia och frågar henne vad hon gjorde här i krokarna.

”Jag mötte i hemlighet den gode Brien Guifré, en väpnare vid slottet. Vi möttes under Det Levande Trädet men vi hade bara varit där en liten stund när plötsligt en storm överraskade oss. Sedan flög en svart ryttare ner från molnen på en svart springare som sprutade eld och fasa.”

”Han slog Brien till marken och jag är rädd för att han är död. Seden bar han bort mig.”

”Jag minns inget mer, förrän han slängde ner mig här på marken och skrek ”Du är inte hon!”. Sedan red han runt mig om och om igen, och kom närmare och närmare, för att döda mig. Till synes glad över min rädsla. Han trampade ner alla dekorationerna till festligheterna och även desekrerade bilden av St. Fabía.”

”Jag var rädd att jag var förlorad och då plockade jag upp några blommor som låg i leran och menade att be till St. Fabía. Han såg ner på mig, morrade som att det var ett skratt och red iväg.”

Fader Llorenç

Medan gruppen samtalar med Marie öppnas kyrkporten och byprästen tittar ängsligt ut. Inifrån kyrka hörs dova röster, böner och psalmsång. Det verkar som att de bybor som inte flytt sin kos tagit sin tillflykt in dit.

”Försvinn demoner!”, vrålar han plötsligt, ”Lämna den där unga flickan ifred. Guds Rike är snart kommen och er sort kommer inte längre att vara välkommen ibland min ödmjuka flock.”

I stället för att stå och bråka hastar gruppen iväg efter de flammande hovavtrycken… >>>

I vilket en hastig bro över floden skapas och ett brinnande träd döljer mörka hemligheter…

Dansande vålnader

Väl på andra sidan floden klättrar truppen upp för flodbanken och ser på avstånd ett träd omringat av flammande eld. Det ser läskigt ut och flera dansande vålnader syns kring trädet som ser ut som en enorm fackla. När de kommer närmare ser de att den flammande ringen utgörs av en stor mängd flammande hovavtryck. Hovavtrycken verkar ha kommit från ingenstans men leder bort mot Javielle. Innanför ringen finns fem stycken ursinniga hundar och en livlös mänsklig gestalt. Hundarna verkar inte kunna lämna ringen utan rusar runt innanför ringen fradgandes runt munnen.

Den döende väpnaren

För att komma fram till den livlösa gestalten blir truppen tvungna att avliva hundarna. Ramón kräver att detta görs med så lite lidande som möjligt och så görs. Truppen rusar fram till gestalten som visar sig vara en ung våpnare i blå-gul tunika med ett bredsvärd vid sin sida. Han har svåra skador från svärdshugg på kroppen och är illa bränd över ansikte och bröst. Hans häst ligger död en bit längre bort. Truppen lyckas dock inte rädda väpnaren och han dör med orden: ”Marie, min stackars Marie.”

Visionen

Tomás ser att väpnaren har en bit svart tyg i näven. Han lyckas bända bort tygstycket från väpnarens livlösa grepp och känner en enorm ilska rusa upp inom sig. Något han aldrig känt förut. Världen börjar snurra och en ny vision uppenbarar sig. Du pratar med en vacker ung mö i en vacker glänta i barrskogen och erbjuder henne ditt hjärtas kärlek för all tid. Men hon säger till dig ”Jag är ledsen, men jag har vigt mitt liv åt en annan och kan inte bli din.” Du kan inte tro vad du hört. Du reser dig sakta och försöker behärska dig men hjälplös känner du ilska koka inifrån dig. Du kastar dig framåt, tar tag i jungfrun och kastar henne brutalt i marken mot några törnbuskar. Därefter ser du bara mörker. När mörkret passerat, ser du jungfrun ligga på marken som ett lite bylte vid dina fötter. Hon rör sig inte. Ursinnig rusar du uppför berget, i dunklet under en annalkande storm.

Därefter fortsätter truppen vidare mot Javielle. >>>