I vilket ett eko från det förgågna hindrar hemfärden och förlänger äventyret…

Robine

Truppen blir förstummad av Robines verbala uppvisning. Lucienne imponeras av Robines förmåga och tittar storögt på henne. ”U-ursäkta”, säger Lucienne efter en stund, ”jag har visst inte presenterat mig ordentligt. Mitt namn är Lucienne. Vi kommer från Mistridge.” Plötsligt ser Robine lite förvånad ut…

”Det var märkligt”, säger hon, ”Jag träffade en man när vi var på ifrån Alopoc i förrgår som frågade vägen till Mistridge. Han sa att han skulle dit för att leverera ett paket. Tyvärr kunde jag inte hjälpa honom.” Nu lägger plötsligt Torlen sig i diskussionen. ”Ja, det där är lustigt. Jag vet inte vad det är med vägarna kring Alopoc men det är inte första gången folk där i krokarna har frågat om vägen till Mistridge. Men mig veterligen har vi aldrig beställt något därifrån eller tagit emot någon leverans från Alopoc. Och jag borde ju veta om vi har gjort det, va? He he.”, säger Torlen och sveper innehållet i sin bägare.

Theoron

Robine ser lite förnärmad ut. Lucienne har aldrig hört talas om detta och blir lite intresserad av historien. Hon slätar över Torlens abrupta kommentar och ber Robine att fortsätta sin berättelse. ”Nja, det var en ganska trevlig ung man som stannade oss och frågade vägen. Han såg lite jäktad ut men var väldigt artig. Han presenterade sig som ’Theoron’.” Plötsligt sprutar Torlen ut allt vin han har i munnen rakt i ansiktet på Clobi som sitter mitt emot. ”Vad i hela…” säger Clobi och ser chockad ut. Det stänker även på Lucienne och Robine, och Lucienne ilsknar till. ”Torlen, nu får du sluta med detta störande beteende!”, skriker Lucienne men tystnar direkt när hon ser att Torlen ser alldeles vit ut i ansiktet.

”Hur är det fatt, Torlen, mår du inte bra?”, frågar Lucienne. ”Den där T-t-theoron”, stammar Torlen, ”Hur ser han ut?”. ”Tja…”, säger Robine och tittar på Chanoine, ”han var väl i tjugoårsåldern, blond, med långa, smala fingrar och destinkt krokig näsa som om den hade knäckts vid något slagsmål.”

”Robine, är du säker på att han var i tjugoårsåldern?”, frågar Torlen. ”Ja, han såg ganska ung ut”, svarar Robine. ”Varför frågar du så?”, frågar Lucienne Torlen. ”För det var över fyrtio år sedan jag knäckte Theorons näsa i en brottningsmatch på Mistridge”, säger Torlen.

Villkor

”Vad säger du?”, frågar Lucienne, ”Vet du vem detta är?”. ”Den Theoron som jag kände och som passar beskrivningen som Robine givit, var nyss fyllda tjugo för trettio år sedan. Då bestämde Rådet att han skulle skickas till Windgraven för att ta reda på vad som försigår där och sedan rapportera tillbaka vad han snappat upp. Tyvärr har vi inte hört något från honom sedan dess. Förrän nu…”, säger Torlen och stirrar ner i sin tomma bägare. ”Trettio år sedan”, säger Lucienne, ”då borde han vara i femtioårs åldern vid det här laget. Om det verkligen är han”.

”Var exakt träffade du denna Theoron”, frågar Lucienne Robine. ”Nä, nä, nä, vänta nu lite här.”, säger Robine, ”Menar ni att denna Theoron inte åldrats ens en dag på trettio år? Om ni ska ta reda på vem det här är så vill jag följa med. Här finns uppenbarligen en själ som inte åldrats på trettio år. Honom vill jag träffa igen. Jag visar er, på plats, exakt var jag träffade honom. Vi följer med er tillbaka till Alopoc, eller hur Chanoine?”. Chanoine som suttit tyst hela tiden ser både orolig och nervös ut. Han är tveksam men ger med sig efter en hård blick från Robine. ”Så, vad säger ni? Är vi överens?”, frågar Robine krävande. Lucienne och Torlen tittar på varandra. >>>

I vilket truppen går på marknad i Javielle och passar på att fira St Fabía’s helgdag…

Vandring

Vandringen fortsätter söderut längs vägen. Så småningom synns ett stort torn på vänster sida. Kännslan av trygghet att åter vara inom synhåll från Mistridge sprider sig. Det dimhöljda, svarta tornet där på andra sidan floden, och vetskapen om den kunskap och makt som finns däri och som håller ondskan i schack, skänker lugn åt oroliga hjärtan. Vid lunchtid når slutligen truppen Javielle, byn närmast Mistridge.

Väl framme i byn har det skett en remarkabel återhämtning sedan Stormryttarens framfart. Husen har reparerats och marknaden som alltid hålls i samband med St. Fabía’s högtid är i full ruljans. När det nu blivit lunchtid känns det rätt att besöka marknaden och smaka på några läckerheter från när och fjärran. Medan övriga äter och dricker passar Lorine på och deltar i en bågskyttetävling som hon efter en jämn kamp vinner.

Lunchdags

Medan alla sitter och äter börjar Lucienne att prata med en kvinna och en man som sitter bredvid. De är enkelt klädda och det visar sig att de är två kringresande samariter, två Kathariska ’Credentes’ (Initierade). Kvinnan kallar sig Robine och mannen Chanoine. Fader Llaurenç ser gruppen sitta tillsammans och drar sig inte för att komma fram och förpesta tillvaron med sina dogmer.

Plötsligt uppstår en intressant och en något högljudd teologisk debatt mellan Fader Llaurenç och Robine. Då båda kallar sig kristna verkar de två ändå ha en väldigt olik världsåskådning. Det blir en folksamling runt dem och folk är nyfikna även fast många inte förstår vad de två bråkar om. Dock är det många som sympatiserar med Katharerna här i Languedoc, även bland de adliga. De lever i fattigdom och är renläriga, de har kunskap i läkekonst och hjälper ofta till vid barnafödande. Dessutom sägs det att Katharerna vet hur man undviker att bli med barn. De Katolska prästerna däremot är ofta fördömande och lever lyxliv i sina pråliga kyrkor, långt ifrån den vanliga människan. Till och den store St. Bernard lär ha sagt att Katharerna är de sanna kristna.

Debatt

Robine och Fader Llaurenç gör verbala utfall mot varandra och det mesta verkar kretsa kring huruvida det finns en Gud eller två. Katharerna tror att det finns två Gudar, en god och en ond. Den goda guden har skapat människans själ, ty den är ursprungligen ren och obefläckad medan den onda guden har skapat människans kropp och världen runt i kring den. Den Kristna Ortodoxa läran som Fader Llaurenç försvarar är att det bara kan finnas en allsmäktig Gud som skapat både kropp och själ, och världen.

Fader Llaurenç verkar inte van vid offentliga teologiska debatter och Robine snärjer honom ganska snart. ”Är den ortodoxa, allsmäktiga, Guden en rättfärdig Gud?”, frågar Robine. ”Hur skulle Gud, i sin allomspännande visdom, kunna vara orättfärdig?”, dundrar Fader Laurent. ”Är den ortodoxa, allsmäktiga Guden en rättvis Gud?”, frågar Robine direkt. ”Hur skulle Gud, med sin allomspännande kärlek, vara orättvis?” kontrar Fader Laurent och ler som om segern är nära. ”Men säg mig då, Fader Llaurenç, om den ortodoxa, allsmäktiga Guden är både rättfärdig och rättvis, hur kunde då denna Gud skapa en värld som är så full av ondska och orättvisor?”. Fader Llaurenç gör sig redo att svara men ser plötsligt väldigt snopen ut. Han börjar att försöka svara men verkar inte komma på något vettigt att säga.

Slutsats

Robine tar tag i Fader Llaurenç tvekan genom att raskt fortsätta. ”Om nu den ortodoxa, allsmäktige Guden är rättfärdig och rättvis kan han inte ha skapat en värld som är så full av ondska och orättvisor. Och om det är så att denne Gud faktiskt har skapat världen som är så ond och orättvis, ja, då kan inte den ortodoxa, allsmäktige Guden vara rättfärdig och rättvis. Hur ska du ha det?” säger Robine triumfierande. Fader Laurent bleknar plötsligt och blir alldeles askgrå i ansiktet. Människorna som samlats runt de debatterande börjar titta på varandra och nicka. ”Ja, det verkar ju stämma” säger en del.

Nu vänder sig Robine till folksamlingen och svarar på sin egen fråga. ”Den rättfärdige Guden har skapat människans själ men inte skapat världen den lever i. Världen, med sin ondska och sina orättvisor har skapats av den Onda Guden. Fall för världsliga, köttsliga frestelser och förenas med den Onde Guden för att pinas i Helvetet under en evighet, eller lev renlärigt och rädda din själ till den Goda Guden. Medan tid ännu finns”. Robine ser in i ögonen på de församlade som ser påtagligt gripna ut. Fader Laurent som inser att han förlorat muttrar, ”Tro inte att dessa människor kommer att tro på era kätterska lögner, ni kommer att brinna vid inkvisitionens bål för detta.”. Med dessa ord vänder sig Fader Laurent tvärt och tränger sig genom folkhopen. Människorna mumlar till varandra och börjar skingras. Många nickar. >>>

I vilket en bal på slottet och en god natts sömn gör mardrömmar som bortblåsta…

Alla samlade?

Välbehållna vid floden hittar man snart båtarna uppdragna på stranden. Morgonen gryr och solen strålar. På andra sidan floden ser man Baronen d’Uverres slott. Jeremé känner sig illa till mods, Caeron har inte synts till sedan de slagit upp tältet kvällen innan. Jeremé skulle aldrig kunna förlåta sig själv om det har hänt honom något. Han känner att han borde ha varit vid Caerons sida eller åtminstonne satt efter honom när det blev farligt.

Efter en smidig färd över floden, förtöjs de lånade båtarna vid bryggan. Lucienne pekar mot slottet och truppen går den korta vägen mot slottet. Slottet ser härjat ut. Det ryker lite fortfarande och porten är stängd. Ingenting röjer den febrila aktivitet som redan påbörjats bakom murarna denna tidiga morgontimma. ”Tänk att en man orsakade sådan förödelse på en så stark fästning”, säger någon. ”Ja, men det var inte vilken man som helst”, kommer svaret.

Slottet d’Uverre

”Vem där?”, vrålar en av vakterna uppifrån tornet vid slottet d’Uverre’s stora port. ”Det är Lucienne från Mistridge här med ett meddelande till Baronen om Stormryttarens bortgång!”, ropar Torlen tillbaka. Efter en stund slås porten upp och den fulla vidden av Stormryttarens förödelse slår gruppen. Många av husen runt borggården är utbrända och det ligger döda djur lite här och var. Själva borgen verkar ha klarat sig bra, även om den ser lite svedd ut. Arbetet är redan igång med att reparera de nedbrända husen och många verkar ha arbetat hela natten med släckningsarbeten.

Ryktet om Stormryttarens bortgång sprider sig snabbt och människor börjar samlas runt den smutsiga och uttröttade grupp lärda och krigare som just nu vandrar in genom porten. Det blir snabbt en ganska stor folksamling på borggården och många av ansiktena ser både lättade och glada ut när det fått höra nyheterna. Frågorna haglar över truppen som ser både glada och förvånade över uppståndelsen.

Hälsningar

Efter en stund vadar den åldrande och mycket ärrade riddaren Sir Pére fram genom folkhopen tillsammans med två beväpnade vakter. Han uppmanar alla att skingras och återgå till sina arbeten. Motvilligt men lydigt slinker alla tillbaka och fortsätter sina arbeten. Nu träder Baronens Härold, den halv-spanske Roano fram emot truppen med sina hjälpredor. ”Var hälsade”, säger han. ”Jag är Lucienne från Mistridge och vi har viktiga nyheter om Stormryttaren att förtälja Baronen”, säger Lucienne. ”Baronen håller hov aprés midi, i eftermiddag”, säger Härolden, ”ni får en audiens hos honom då. Under tiden ber jag er följa min betrodda tjänare här så ska han visa er era kvarter. Där kan ni göra er i ordning inför audiensen. Vi kallar er när det är dags.”

Truppen blir visade till ett litet hus vid ena sidan av borggården. Huset verkar ha, genom ett under, klarat sig hyffsat. I rummet de blir visade till sprakar en brasa hemtrevligt och på ett bord intill finns det ett stort krus vattnat vin och ett stort stycke nybakat bröd. Det finns en stor mängd britsar i rummet och truppen gör sig hemmastadda.

Audiens

Efter några timmar återvänder tjänaren och Lucienne och Tomás följer med. De blir visade in i slottet och in i ett väntrum på nedervåningen. De får sitta en stund i det mörka, fönsterlösa rummet. Det enda ljus som finns är det ljus som eldsflammorna från brasan kastar på väggarna. De ser att det hänger draperier på väggarna med olika historiska motiv på. Det går en bra stund och sedan kommer en annan tjänare som ber dem följa med.

Nu visas de in i Baronens tronsal. Det är ett långt rum med högt i tak och fullt med folk. På en upphöjning i bortre ändan av rummet sitter Baronen på en rikt ornamenterad stol av vackraste trä. Längs båda väggarna finns det varsin rad med pelare och både bakom och framför dessa står olika människor och lyssnar på när Baronen håller hov. Bredvid Baronen nedanför upphöjningen sitter Skrivaren vid ett bord och antecknar vad som har sagts och vad Baronen har beslutat vid varje audiens. Härolden påannonserar audiensen, vem det är som står i tur att stiga fram mot podiet och vad saken gäller.

Rutinärende

Det står några framför Lucienne och Torlen och de får höra av de ärenden som Baronen handhar. Framför Lucienne och Torlen är det en byäldste från Piquer som kommit till Baronen för att få honom att upphäva den vägskatt som Sir William börjat ta ut också av bönderna, trots att vägarna där är lika dåliga som de alltid har varit på den sidan bron. Byäldsten har varit vid Sir Williams hov och fört böndernas talan i saken men blivit handgripligen utslängd därifrån. Baronens ögon glimtar till och han tittar på sin skrivare som lyfter på ögonbrynen. Baronen nickar åt Härolden som förkunnar att domslut i denna fråga kommer att ske på denna plats närmsta helgfria dag när nittio dagar förflutit.

Erkännande

Nu förkunna Härolden att Lucienne från Mistridge har att rapportera om Stormryttaren. Baronen ser genast mera intresserad ut. Han sätter sig upp från sin hopsjunkna position på podiet. Det blir ett visst tumult vid ingången till salen då flera av slottsinnevånarna samlats i dörrhålet för att lyssna till berättelsen. Lucienne och Tomás berättar växelvis vad som hänt med Stromryttaren och varför han anfallit slottet. Slutligen frågar Baronen ”Kan vi räkna med att Stormryttaren är borta för alltid?”. Efter en kort paus svarar Lucienne ”Ja, det är vi väldigt säkra på.” Åhörarna jublar. Baronen ställer sig upp och går ner från podiet, leende fram mot paret. Han slår ut med armarna och vänder sig till alla som samlats i salen, ”Detta ska vi sannerligen fira! Ikväll bjuder jag på en festmåltid till ära för de från Mistridge som lyckats befria dalen från Stormryttaren.”

Sagt och gjort senare på kvällen bjuds det till fest på det sargade slottet. Köket lyckas ändå, trots den korta framförhållningen, att förbereda en utsökt måltid. Flera gånger under middagen avkrävs deltagarna från Mistridge att berätta om dåden som ledde till Stormryttarens fall. Efter mycket berättande, mycket underhållning och mycket vin, stupar till slut våra hjältar i sina britsar. Tomás har fått lov av Baronen att stanna kvar på slottet och företa undersökningar i slottets bibliotek mot att han nedtecknar historien i sin helhet.

Avfärd

Nästföljande dag tackar alla (utom Tomás) Härolden för den gästfrihet de visats och förbereder sin avfärd. Just när de står på borggården och skall till att ge sig av kommer så slottsprästen fram och hälsar på deltagarna. De ser på honom lite skeptiskt men han tacker dem för sina gärningar och överräcker en liten present till Lucienne. Efter lite tvekan tar hon emot gåvan, en helgonbild på St. Fabía, och tackar prästen för sin givmildhet. ”Guds vägar äro outgrundliga.”, säger prästen, ”Gå i frid med Gud.”

Våra hjältar går ut genom porten under stort jubel och många har samlats på slottsmuren för att ta avsked. Trumpeter blåser till fanfar när truppen kommit en bit på väg. De svänger av söderut mot Javielle och ser slottet försvinna bakom en kulle. Efter ett par timmar kommer de fram till St. Fabía’s tempel i skogen och stannar till för att ta en rast. Några går in i templet för att visar St. Fabía sin vördnad men ingen ber någon bön till henne. Så smånimgom tar de resande på sig sina packningar och fortsätter söderut. >>>

I vilket truppen överaskas av ett bakhåll men får oväntad hjälp…

En lugn glänta

Med Stormryttaren undanröjd slår sig truppen till ro i den fridfulla gläntan bredvid St. Fabía’s grav. Tältet slås upp och det verkar bli en klar men lite kall och fuktigt höstnatt. En mindre brasa tänds och man äter och diskuterar dagens händelser. För mycket har hänt denna dag!

Framåt natten, när alla verkar ha slagit sig till ro, hörs ett fruktansvärt skrik. Ett skrik som verkligen får blodet att frysa till is. Den tunna månskivan som alltjämt ger ett begränsat ljuset mörknar plötsligt då något stort flyger förbi den. Lucienne vaknar och frammanar kraft för att lyfta sig en bit över trädtopparna för att se efter vad det kunde ha varit. Hon hinner knappt mer än sticka upp näsan över lövverket förrän något enormt kommer flygandes rakt emot henne.

Ducka!

Hon faller till marken och undgår att bli påflugen, hon hejdar fallet i sista stund och landar just som himlen förmörkas när den enorma varelsen flyger över lägret. Vinden från vingslagen får träden att bågna och tältet att fladdra vilt. En fruktansvärd stank sänker sig över lägret när varelsen passerat och alla hostar av de kväljningar detta ger. Detta var ingen dröm. Lucienne chockas när hon tänker efter på vad hon såg: ”Var det inte en ryttare jag såg, sittandes i en sadel på den där varelsens långa hals?”

Nu blir det full aktivitet i lägret. Om alla var vaksamma förut så var det ingenting mot nu. Alla är klarvakna ställer sig frågandes till Magi:erna vad man bör göra nu. Lucienne och Caeron samråder och kommer överens om att det vore vansinne att snubbla runt i skogen i mörkret, Ramón tilldelas uppgiften att hålla koll runt lägret och varna för eventuella faror. Övriga turas om att hålla vakt och Torlen fastställer ordningen.

Oväntat sällskap

Efter några timmar märker Ramón något som väldigt få över huvudtaget skulle kunna uppfatta. Kanske var det den svaga vinden som bar ljudet, kanske var det intensiteten i Ramóns sinne som fick honom att uppleva det. Ljudet var dock omisskännligt. Någon eller några var i antågande på berget och det verkade komma närmare. Men det var inte ljudet av torra kvistar som trampas sönder eller grenar som föses åt sidan eller ljudet av snubblande fötter i mörkret, för några sådana ljud fanns inte att höra. Utan det var det svaga ljudet av många lätta fötter på skyndsam marsch genom terrängen som han ytterst svagt men mycket tydligt kunde uppfatta.

Efter att ha varnat truppen tog Ramón och gömde sig i lövverket, en bit in bland träden, för att kanske få en skymt av vad eller vilka det var som så skickligt rörde sig genom skogen mot deras läger. Nog för att han hade levt länge i vildmarken och jagat djur och letat efter människor men det här lät inte som något djur eller människa han hade stött på i skogen. De övriga övergav tältet raskt och drog sig bort mot motstående sida av gläntan. Där lade de sig beredda till försvar mot vad det nu månde vara som var på väg emot dem.

Mera sällskap

En stund senare, vilket i mörkret, fukten och kylan verkade som en evighet, stod det klart att hela den sydöstra sidan av gläntans skogskant, kryllade av små, beväpnade varelser med långa armar. I detta ögonblick såg truppen, som tagit skydd i den nordvästra skogskanten, tydligt att de inte längre var ensamma där de låg, tryckta mot marken. Mitt ibland dem kunde de plötsligt skönja långa, spensliga, människoliknande varelser, med mörka kläder, fina drag och spända pilbågar.

Efter att ha både sett och känt doften av de mörka varelserna som rörde sig nere på marken, beslöt sig Ramón för att han hade sett nog. Kanske ville han undvika att bli omringad av varelserna. Han hoppade raskt ner från trädet och tog ett jätte språng. Därmed lyckades han slingra sig ur greppet från en mängd armar som sträckte sig upp efter honom. Han tog sats över tältet och sprang hals över huvud tvärs över gläntan i riktning mot skogen på andra sidan. Medan han sprang för sitt liv kunde han och de andra som gömde sig i skogen, tydligt höra ljudet av pilar som släpptes från sina strängar.

Snabb reträtt

De vassa pilarna vinade förbi Ramóns huvud och han kände att några satte sig i hans ryggsäck. Men just som han skulle till och ta klivet in i den mörka skogen kände han en skarp smärta i sin vänstra sida. En pil hade penetrerat hans läderrustning och borrat sig djupt in i hans rygg, strax över vänstra höften. Utan att stanna rusade han vidare som ett jagat och skadeskjutet djur, rakt nerför berget. Ljudet av hans framfart genom den kolsvarta skogen hördes en bra stund därefter och han måste ha ådragit sig många blåmärken och rivsår där han halvt sprang, halvt tumlade nerför berget och in i stenblock och taggbuskar.

Där truppen låg och bevittnade detta hände nu något märkligt, en av de finlemmade varelserna som just uppenbarat sig för truppen tilltalade Lucienne på en mycket ålderdomlig men fullt begriplig Langue d’Oc. Denne man, för han såg mycket mänsklig ut, om än tidlös och obefläckad, förde sig som gruppens ledare och sade till Lucienne: ”Det finns ingen tid att förlora. Om ni vill rädda era liv så följ stigen som börjar vid stubben där borta”. Trots att han hade vänt sig mot Lucienne kände alla som att han talade just och enbart till dem. Hans röst var fast och lugnande. Och trots att det var mörkt kunde de se hans ansikte som om det lysts upp av stjärnljus. Och när de vände sig i riktningen som han pekade, kunde de klart se, där det tidigare bara varit mörker, vid en stubbe en bit in i skogen, en stig som ledde nerför berget.

Med några tafatta ord tog truppen hastigt avsked och kunde skyndsamt men säkert följa stigen nerför berget. Vid sidan om stigen var det mörkt och snårigt, och det hade varit omöjligt att ta sig fram där så snabbt som de gjorde på stigen. Bakom sig, uppe vid gläntan, kunde truppen höra ljudet av svärd som möttes och hiskeliga vrål och tjut. Vartefter som de närmade sig bergets fot avtog emellertid stridsljudet uppifrån berget, för att sedan tystna helt när de började närma sig floden. När de till slut klev ur skogen nere vid floden möttes de av solens första strålar från bakom berget, en ny gryning, en ny dag. >>>