I vilket Stormryttren flyr över till andra sidan floden..

Floden

Torlen hjälper Jeremé som slogs medvetslös av Stormryttarens blixt och blöder ymnigt från en brännskada i bröstet. Torlen är skicklig och bandagerar om honom och han kommer haltande med Torlen efter resten av truppen.

Truppen har sprungit upp på en kulle och ser Stormryttaren komma fram till floden. Han verkar tveka en stund men plötsligt sätter han hälarna i hästens sida som tar ett språng och rör sig mot floden och ner på stranden. Hästen fortsätter över stranden och ut på vattnet. Ja, PÅ vattnet! Ingen har sett något liknande. Hästen sätter gallopp ovanpå vattnet och stora moln av ånga stiger upp från där hans svarta häst sätter sina hovar. Från varje plats ångande hovavtryck i vattnet ser man gröna, håriga, missformade armar sträcka sig upp ur vattnet.

Stormryttaren försvinner upp för Tiernéberget och in i skogen på andra sidan floden. Armarna i floden verkar sakta sjunka tillbaka ner i vattnet igen.

Baronen

Just som truppen sätter av efter Stormryttaren och mot floden ser de en enorm man i ringbrynja och hjälm med en stor plym i, rida ut från slottet tillsammans med tre välberäknade riddare. Han rider fram till truppen och tar av sig hjälmen. Hans man av långt, vitt hår som faller ner på axlarna och den broderade ögonlappen ger honom tillkänna. Detta är Baron d’Uverre. ”Tack för att ni drev bort honom, den uslingen. Det är en skam att han kom undan. Tillsammans tror jag att vi hade kunnat ta kål på honom en gång för alla. Men jag förstår inte varför han kommit tillbaka hit igen och vad han vill mig”.

Truppen tittar på varandra och frågar vad han känner till om ryttaren. Baronen säger ”Han måste vara en best av en mycket mörk passion. Han har kommit till slottet tidigare, så klart. Min farfar brukade berätta för mig om dagen då Ryttaren nedsteg från himlen och dödade hans farfar framför slottsporten. Han har kommit till slottet tre gånger sedan dess och varje gång har han vrålat utmaningar och hotelser. Han höll på och skrek up mot murarna ’Kom ner din fega knekt! Kom ner och möt mig!’ Han vrålade också andra saker men jag vet inte vad han menade med dem. Han sade ’Det är din tur nu broder, kom ner och möt mig. Du hade ingen rätt att stjäla henne från mig. Hon var allt jag hade. Du tog allt ifrån mig, allt!’ Han är, så klart, fullständigt från vettet. En sådan galning kan knappast vara av d’Uverrefamiljen”.

Baronen erbjuder truppen att använda båtarna som är förtöjda borta vid slottet om de vill korsa floden och försöka följa efter Stormryttaren. Han tackar truppen igen och säger att de alla behöver återvända till slottet och fortsätta med släckningsarbetet.

Flodtrollen

Just som truppen kommer ner på stranden för att ta sig över floden dyker ett flertal ballongliknande huvuden från lika många troll-liknande varelser upp ur vattnet med klumpar av ogräs som hår över kroppen. De kryper fram ut ur vattnet mot truppen som ser att de har stora stenar i händerna. Jeremé är fortfarande i dåligt skick och stöttar sig mot Tomás men Torlen och Clobi ställer sig framför Lucienne som genast börjar gestikulera. Lorine och Ramón förbereder snabbt sina bågar. och börjar skjuta. Båda två får träff på sina pilar och trollen brister och blir till en slemmig vätska. Torlen och Clobi känner vill inte vänta på att stenarna kastas och anfaller. Clobi tar två direkt med sin yxa och Torlen verkar har lite svårare med sin mace. Lorine drar sitt bredsvärd och rusar fram och hugger ner en. Snart är det ganska många troll som går åt och det börjar bli slemmigt och halt på stranden.

Luciennes trollformel får effekt och det börjar blåsa rejält. Trollen får svårt att röra sig framåt och drivs sakta bakåt och ner i floden samtidigt som Clobi och Lorine hugger vilt. Torlen kämpar förtfarande med sin första och får en sten i huvudet. Lyckligtvis blåser trollet bakåt och möter Clobis yxa.

När det sista trollet är sprucket springer truppen ner mot slottet och bryggan med båten. Lucienne fixar en vind och blåser dem snabbt över floden. >>>