I vilket en vis gammal gumma bidrar med några tankeställare..

Templet vid vägen

Truppen följer de flammande hovavtrycken norrut på vägen längs floden mot slottet d’Uverre. Så småningom kommer man fram till ett litet tempel till St. Fabía i formen av ett stort stenkors ovanpå ett stort stenblock. Hundratals blommor ligger på marken framför templet. På marken framför en koja bredvid templet sitter en gammal gumma med korslagda ben. Hon mumlar och sjunger för sig själv och gungar fram och tillbaka. De flammande hovavtrycken cirklar runt templet varv efter varv och det glödande skenet av deras flammor kastar obehagliga skuggor över ansiktet på gumman.

Tomás ser plötsligt för sitt inre öga hur det, på just denna plats för länge, länge sedan, dödades en riddare av en svartsjuk bror men att denna bror åter väcktes till liv av Fabía alltmedan hon höll tre rosor i handen.

”Ja.”, säger gumman vid kojan som suttit och jollrat, ”Här är platsen där Fabía utförde sitt första mirakel genom att läka broderns skador och ge honom livet åter, ty hans tid var inte kommen. Jag har bygg flera tempel till min välsignade jungfruliga helgons ära, alltid på platser som var heliga för henne. Alltid hoppas jag att folk såsom ni skall finna ro. Ibland talar hon till mig när jag ger henne en gåva av rosor och berättar om honom.”

Frågor och svar

Caeron försöker prata med gumman och blir irriterad över att han inte får några ordentliga svar. Gumman blir plötsligt klar och säger: ”Ni har samma ilska som han har. I sanningen samma ilska. Och ni är lika nedsvärtade med svartsynens synd som fienden själv. Fienden som bar hand på en kvinna av Gud.” men hon blir därefter svårligen okontaktbar. Truppen knallar runt och några går fram mot templet. Gumman säger plötsligt ”Era odisciplinerade oduglingar. Jag vet vilka ni är. Ni är de som bor i dimman. Så gör det er till samma som ryttaren av dimman? Svara mig det!” Caeron blir

Lucienne går nu fram och ställer några frågor. Gumman svarar något osammanhängande men säger sedan ”Ilska besitter ni sannerligen såsom den ryttare ni söker. Men ni behöver själva sitta av från er egen ilskas springare, innan den förtär er fullkomligt. Tills ni klarar det kommer ni aldrig att finna det ni söker − gör inte samma misstag som han gjorde. Helvetets eld kommer att brinna av förväntan om ni inte finner ro.”

”Vem är Stormryttaren?” frågar Lucienne, ”Vad är det för något vi har att göra med?”. Gumman svarar efter en stunds babblande ”Hon var hans vän men han var varken en helig man, en mild man, eller dygdig man, och han var fylld med mycket ilska. Han älskade henne. O ja, han älskade henne sannerligen. Han älskade henne med en häftig och eldig passion. Men han förstod sig aldrig på hennes hängivelse. Han älskade henne för det han såg i henne, inte för vem hon var.”

”Men hur ska vi besegra Stormryttaren, då?” frågar Lucienne oroligt. ”Om ni inte kan kontrollera stormen, kan ni inte skada honom.”, säger gumman lojt ”Men sök inte efter stormen därovan, utan efter stormen därinom.” >>>