I vilket grannbyn lider under hämnarens häl och själarnas räddning ter sig avlägset…

Ve och fasa

Truppen närmar sig Javielle där det är mycket förödelse. Många av husen har förstörts och det ligger döda kroppar i några av dem. I övrigt verkar byn folktom. Detta skulle vara en festdag, den 22 oktober i nådens år 1186, St Fabía’s dag, en stor marknadsdag i byn. Men nu verkar alla förberedelser vara spolierade. Det är morgon och solen har kommit upp. Stormryttarens flammande spår leder rakt in i byn.

I mitten av byn finns tre ek-träd. Under dessa träd finns det ett antal omkullkastade trä-bord med bänkar. Här brukar byns åldermän samlas och tillbringa kvällarna, detta är byn taverna. I leran ligger flera muggar, tallrikar och vita banderoller med fastsydda rosor. Intill finns ett plank med en målning av en kvinna med vita robes, en gloria och som håller tre röda rosor i högerhanden. Denna kvinna är St Fabía, Val du Bosque’s skyddshelgon.

Ungmön

I en lerpöl utanför kyrkporten, bortanför de tre ekträden, ligger en ungmö skadad. En ring av flammande hovavtryck syns i leran runt pölen. Hon snyftar och är täckt av lera.

Hon får hjälp och man ser att hon har flera brännskador, i form av handflator, både i ansiktet och på kroppen. Det är tydligt att såren inte kommer att läka helt utan lämna ärr efter sig. Något som är väldigt tragiskt för hon var mycket vacker en gång i tiden. Robine känner igen henne som Marie, snickarens dotter och förra årets Majdagsdrottning.

Hon blir tillfrågad vad som har hänt och hon svarar; ”Han attackerade min amour. Jag är rädd att han är död. Min stackars Brien. Har ni sett honom?”. Lucienne blir rörd över hennes historia och frågar henne vad hon gjorde här i krokarna.

”Jag mötte i hemlighet den gode Brien Guifré, en väpnare vid slottet. Vi möttes under Det Levande Trädet men vi hade bara varit där en liten stund när plötsligt en storm överraskade oss. Sedan flög en svart ryttare ner från molnen på en svart springare som sprutade eld och fasa.”

”Han slog Brien till marken och jag är rädd för att han är död. Seden bar han bort mig.”

”Jag minns inget mer, förrän han slängde ner mig här på marken och skrek ”Du är inte hon!”. Sedan red han runt mig om och om igen, och kom närmare och närmare, för att döda mig. Till synes glad över min rädsla. Han trampade ner alla dekorationerna till festligheterna och även desekrerade bilden av St. Fabía.”

”Jag var rädd att jag var förlorad och då plockade jag upp några blommor som låg i leran och menade att be till St. Fabía. Han såg ner på mig, morrade som att det var ett skratt och red iväg.”

Fader Llorenç

Medan gruppen samtalar med Marie öppnas kyrkporten och byprästen tittar ängsligt ut. Inifrån kyrka hörs dova röster, böner och psalmsång. Det verkar som att de bybor som inte flytt sin kos tagit sin tillflykt in dit.

”Försvinn demoner!”, vrålar han plötsligt, ”Lämna den där unga flickan ifred. Guds Rike är snart kommen och er sort kommer inte längre att vara välkommen ibland min ödmjuka flock.”

I stället för att stå och bråka hastar gruppen iväg efter de flammande hovavtrycken… >>>