I vilket ett bakhåll övervinns..

Heremitaget

Torlen står vaksamt kisande utanför ruinens port i eftermiddagsregnet. Clobis väldiga kroppshydda tornar bredvid honom medan jätten oinspirerat petar i marken framför sig med sin ansenliga stridsyxa efter någonting intressant. Bakom och till höger hör han hur Lucienne ger korta kommandon till Lorine som skyddar henne medan de letar efter fler ledtrådar. Bakom sig hör han hur den pratglade italienaren d’Assini fortfarande rotar runt inne i ruinen medan hans två följeslagare; Magusen Iacubus och Grogen Armans tagit sig ut ur gläntan och in i skogen runtomkring i sitt sökande. De två Catharerna; Robine och Chanoine är långt bakåt vänster, nästan på andra sidan ruinen.

En molande oro gör sig stilla påmind i hans gamla krigarhjärta; någonting står inte rätt till. Han kastar ett bekymrat ögonkast bort mot Lucienne, men hon och flickan Lorine verkar upptagna med någonting de hittat på marken. ”Uhu?” grymtar Clobi till jämte honom och han sliter sina trötta ögon från sin skyddsling och böjer sig ner för att se närmare på vad resen hittat. Ben. En mängd benknotor ligger utspridda dolda av det höga gräset framför dem, och när han reser sig med knakande leder erkänner han för sig själv han att vad han tagit för stenar i själva verket mycket väl kan vara vitnade skallar. ”Magus Lucienne!” ropar han uppmanande och vänder sig mot de två, som han nu med farhågan inser är alltför långt borta för att vara säkra.

Bakhållet

”Uoh-oh!” hörs Clobi varna samtidigt som Torlen ser hur jorden kreverar på ett stort antal platser runtomkring gläntan. ”Skelett!” tjuter Lucienne innan knotiga kroppar tränger upp ur myllan, svingandes rostiga svärd, yxor och till och med spjut. Han ser hur Lucienne och Lorine börjar springa mot dem och hinner med att ursinnigt registrera att Lorine rusar före sin Magus istället för att vakta dennes rygg som hon borde innan rörelsen av Clobis muskler signalerar att han gör sig redo för strid.

En pil far viskande förbi hans huvud framifrån innan han hunnit få upp sin sköld till försvar. Två grinande benrangel kommer knyckigt rusande mot honom och Clobi som tryggt sluter upp på hans högersida medan de gör sig redo att avvisa fienden. ”Linjeförsvar. Porten” ryter han instinktivt, utan att tänka på det ynkliga antal grogs de har till sitt försvar. Clobis yxa klyver luften med ett susande innan den brakar in i ett av skeletten och fullkomligt pulvriserar detta medan han fångar sin egen motståndares klumpiga yxhugg med sin sköld innan han slår bort vapnet ur dennes hand med sin stridsklubba. Det tröga otyget stirrar hålögt efter sitt vapen medan Torlen rör sig runt sin motståndare för att ha skölden mellan sig och det långbågsbeväpnade skelett han anat ett par meter rakt fram. En duns förkunnar att han lyckats när en pil träffar och nästan tränger igenom hans sköld. I en rörelse lika naturlig som att andas har hans stridsklubba fullföljt sin kurva och slår med kraft av nacken på den vapenlösa motståndaren framför honom och benbitarna lossnar ögonblickligen från varandra och skelettet faller med ett smatter ihop på marken.

Reträtt!

Han anar tacksamt hur resten av gruppen springer förbi den mur han och Clobi utgör innan han häpet blir varse att även Clobi backat undan för att komma in i ermitaget och han ensam håller fronten. Ett kvinnoskrik av smärta startar en iskall våg av skräck innan han med en blick ser att Lucienne har kommit in i ermitaget och det endast var Lorine som träffats av ett hugg från ett skelett snett bakom honom. Till vänster om honom kommer ytterligare två benrangel stötigt rusande och han vänder sitt försvar mot dem medan han långsamt backar mot porten. Pilen som far tätt förbi hans ben märker han inte nu när stridsblodet dundrar varmt i öronen som nattens goblintrummor och kämpar mot kall erfarenhet om övertaget.

En tung andhämtning och ett knak av brustna ben bakom honom förkunnar att ännu ett skelett sprungit in i Clobis yxa och dess förödande verkan. En spjutstöt från det ena skelettet parerar han enkelt, men det andra skelettet träffar honom med en smäll över höger höft. Han känner inte smärtan i stridens hetta och inte heller verkar stöten trängt igenom läderrustningen så han skakar av sig de båda motståndarna medan han backande håller dem båda i check. Inifrån ermitaget hör han hur Luciennes röst höjs när hon förbereder en trollformel, men hon tystnar tvärt och den gamla oron gör sig ögonblickligen påmind. Han måste till hennes sida! Ingen av de andra har erfarenheten och kunskapen att skydda henne!

Tillfälligt skydd

Med andan rosslande i halsen duckar han ytterligare en spjutstöt och avvärjer enkelt ett svärdshugg mot huvudet samtidigt som han snubblar bakåt och in genom ermigatets port. Som alla instinktivt anat verkar inte skeletten kunna ta sig in i ermitaget och han vänder sig äntligen mot Luciennes lealösa lekamen när Clobi och italienaren d’Assini, den senare med svärd och dolk i händerna sluter fronten mot skeletten bakom honom. Lorine knäböjer blödande vid en till synes oskadd Lucienne och verkar vara i färd med att väcka henne när Torlen påminns av att ermitagets murar på intet sätt är kompletta, utan stora öppningar gapar i varje vägg.

Anfall!

Bakom sig hör han hur Clobi och d’Assini med var sitt vrål stormar ut ur porten för att ta upp striden med de inringande fienderna. Han avundas dem knappast deras oförnuft, men väl deras ungdomliga kraft och styrka. I två öppningar, till vänster och rakt fram i hans synfält dyker så skelett upp med pilbågar i händerna. Lucienne ligger helt oskyddad inför deras pilar och han gormar hest ”Grog Lorine! Bågskytt rakt fram!” medan han höjer sin sköld och med trötta ben rusar mot den vänstra. Han skönjer i ögonvrån hur Lorine rest sig och rusar rakt mot sin designerade motståndare, trots att hon saknar sköld till skydd.

Kanske det är gott gry i flickan ändå? Hon är ju ändå Pols dotter. Han fångar enkelt två pilar med sin sköld innan han når sin antagonist och skall just tvinga sin trötta kropp att kasta sig ut genom gluggen mot bågskytten när denne släpper sin båge, drar ett svärd och ger sig mot ermitagets framsida. Han skall just se över Lorines situation som är liknande hans egen när han ser att Lucienne ställt sig upp och får ett brysk ”Jag mår bra!” till svar på sin ängsliga fråga. Sedan börjar hon rabbla sina ordlösa fraser med handen utsträckt mot de regntunga molnen ovan.

Plötslig undsättning

Han tar sig till porten där Lorine haltande ansluter sig medan hon kämpar för att inte visa smärtan från ett blodsipprande sår i ryggen efter ett svärdshugg. Genom det tilltagande regnet ser de hur en tilltrasslad strid står vid gläntans rand snett framåt vänster från ermitagets port. Clobi och d’Ássini har fallit en handfull skelett i ryggen som verkar varit inbegripna i strid med Jeremé, Ramón och Magusen Felix. Pålitliga Jeremé lyckades hämta hjälp trots allt!

Nog för Torlen föredragit nära nog vilken Magus som helst från Mistridge utom just den kuslige gravvalvsdväljaren Felix, men han utgår från att Jeremé gjort vad som han antagit var bäst. Ibland är Jeremés omdömesförmåga något svagt, men han kan väl knappast ha gått till Felix efter hjälp i första hand? Eller kan det vara så att Felix anat att de skulle angripas av odöda skelett och kommit just därför. Ett smatter av stenblock faller från himelen och träffar marken runt en grupp om tre skelett som rör sig mot striden utanför. Även om de flesta blocken missar sina mål så följs de snart av fler och skelettens avancemang störs.

Nästan klart

”Grog Lorine! Vi avancerar!” beordrar han men får strax tillrättavisa henne. ”Min högerflank. På vänstern bär jag sköld!” Han ser inte Lorines nervösa flackande blick, men märker att hon snabbt åtlyder och de rycker långsamt fram mot striden medan de håller utkik efter fler motståndare än de redan engagerade och alltmer decimerade i striden vid gläntans ände. De sista skeletten är dock nedgjorda innan de når fram och striden är över.

Leende skakar Torlen hand med Jérome efter att ha saluterat Magus Felix. ”Bra gjort grog Jeremé. Bra gjort!” Jeremé flinar belåtet tillbaka innan de båda påbörjar ett översvallande beröm över en stum men tacksamt grinande Clobi. Medan Felix tar kommando över de närvarande och ser till att ermitaget söks igenom igen och samtliga benrester samlas in för att transporteras tillbaka till Mistridge plåstrar Torlen om Lorines skada medan han buttert ger henne åthutningar om hennes slarv att inte skydda Magus Lucienne som hon skall.

På Luciennes inrådan hade den undfallande skogsmannen Ramón givit sig ut för att finna de två saknade Catharerna Robine och Chanoine. Även om den senare fort hittades dödad av skelett bakom ermitaget återkom Ramón snart med Robine vid liv, om än djupt skakad och sorgsen över det inträffade.

Med Ramón som spårare upptog man snarast färden tillbaka mot Mistridge. >>>