I vilket sanningen avslöjas…

I vilket Stormryttren flyr över till andra sidan floden..

Floden

Torlen hjälper Jeremé som slogs medvetslös av Stormryttarens blixt och blöder ymnigt från en brännskada i bröstet. Torlen är skicklig och bandagerar om honom och han kommer haltande med Torlen efter resten av truppen.

Truppen har sprungit upp på en kulle och ser Stormryttaren komma fram till floden. Han verkar tveka en stund men plötsligt sätter han hälarna i hästens sida som tar ett språng och rör sig mot floden och ner på stranden. Hästen fortsätter över stranden och ut på vattnet. Ja, PÅ vattnet! Ingen har sett något liknande. Hästen sätter gallopp ovanpå vattnet och stora moln av ånga stiger upp från där hans svarta häst sätter sina hovar. Från varje plats ångande hovavtryck i vattnet ser man gröna, håriga, missformade armar sträcka sig upp ur vattnet.

Stormryttaren försvinner upp för Tiernéberget och in i skogen på andra sidan floden. Armarna i floden verkar sakta sjunka tillbaka ner i vattnet igen.

Baronen

Just som truppen sätter av efter Stormryttaren och mot floden ser de en enorm man i ringbrynja och hjälm med en stor plym i, rida ut från slottet tillsammans med tre välberäknade riddare. Han rider fram till truppen och tar av sig hjälmen. Hans man av långt, vitt hår som faller ner på axlarna och den broderade ögonlappen ger honom tillkänna. Detta är Baron d’Uverre. ”Tack för att ni drev bort honom, den uslingen. Det är en skam att han kom undan. Tillsammans tror jag att vi hade kunnat ta kål på honom en gång för alla. Men jag förstår inte varför han kommit tillbaka hit igen och vad han vill mig”.

Truppen tittar på varandra och frågar vad han känner till om ryttaren. Baronen säger ”Han måste vara en best av en mycket mörk passion. Han har kommit till slottet tidigare, så klart. Min farfar brukade berätta för mig om dagen då Ryttaren nedsteg från himlen och dödade hans farfar framför slottsporten. Han har kommit till slottet tre gånger sedan dess och varje gång har han vrålat utmaningar och hotelser. Han höll på och skrek up mot murarna ’Kom ner din fega knekt! Kom ner och möt mig!’ Han vrålade också andra saker men jag vet inte vad han menade med dem. Han sade ’Det är din tur nu broder, kom ner och möt mig. Du hade ingen rätt att stjäla henne från mig. Hon var allt jag hade. Du tog allt ifrån mig, allt!’ Han är, så klart, fullständigt från vettet. En sådan galning kan knappast vara av d’Uverrefamiljen”.

Baronen erbjuder truppen att använda båtarna som är förtöjda borta vid slottet om de vill korsa floden och försöka följa efter Stormryttaren. Han tackar truppen igen och säger att de alla behöver återvända till slottet och fortsätta med släckningsarbetet.

Flodtrollen

Just som truppen kommer ner på stranden för att ta sig över floden dyker ett flertal ballongliknande huvuden från lika många troll-liknande varelser upp ur vattnet med klumpar av ogräs som hår över kroppen. De kryper fram ut ur vattnet mot truppen som ser att de har stora stenar i händerna. Jeremé är fortfarande i dåligt skick och stöttar sig mot Tomás men Torlen och Clobi ställer sig framför Lucienne som genast börjar gestikulera. Lorine och Ramón förbereder snabbt sina bågar. och börjar skjuta. Båda två får träff på sina pilar och trollen brister och blir till en slemmig vätska. Torlen och Clobi känner vill inte vänta på att stenarna kastas och anfaller. Clobi tar två direkt med sin yxa och Torlen verkar har lite svårare med sin mace. Lorine drar sitt bredsvärd och rusar fram och hugger ner en. Snart är det ganska många troll som går åt och det börjar bli slemmigt och halt på stranden.

Luciennes trollformel får effekt och det börjar blåsa rejält. Trollen får svårt att röra sig framåt och drivs sakta bakåt och ner i floden samtidigt som Clobi och Lorine hugger vilt. Torlen kämpar förtfarande med sin första och får en sten i huvudet. Lyckligtvis blåser trollet bakåt och möter Clobis yxa.

När det sista trollet är sprucket springer truppen ner mot slottet och bryggan med båten. Lucienne fixar en vind och blåser dem snabbt över floden. >>>

I vilket truppen inte riktigt får till det…

Det brinner!

Truppen hastar vidare längs vägen och kommer plötsligt fram ur skogen på krönet av en kulle. Nedanför och bortåt kan man se slottet d’Uverre som hänger över floden på ett stenigt uthäng. Taket på en av byggnaderna innanför muren har fattat eld och man ser rök och eldsflammor stiga upp mot himlen. Hysteriska skrik hörs inifrån slottet.

Runt slottet rider Stormryttaren, en mörk figur som döljs till stora delar av en mantel på en svart häst. Man skymtar en rustning av äldre snitt och att han håller i en lans som det, längs hela, fullkomligt blixtrar om. Man ser att den kolsvarta hästen inte bara lämnar flammande hovavtryck, utan att det även kommer flammor när den frustar. Hästens spiralformade horn gnistrar i skenet. Hovavtrycken cirkulerar redan runt slottet, varv efter varv.

Man ser att hästen hanteras väldigt lätt av Stormryttaren och rör sig graciöst med bara små rörelser men den ser ut att ha ettondskefullt och aggressivt temperament.

Fly eller illa fäkta?

Gruppen diskuterar skyndsamt vad de ska göra men de har inte mycket tid där de står mitt på vägen, fullt synliga från slottet. De bestämmer sig för att dyka ner bakom en kulle och snabbt komma utom synhåll. De dividerar om vad de ska göra och inser att de förr eller senare måste möta Stormryttaren.

De sprider ut sig men låter Clobi och Jeremé ta mitten och Ramón flanken. Torlen och Lorine skyddar Magierna som också håller sig på flanken. Därefter avancerar de mot slottet. Det dröjer inte länge förrän Stormryttaren får syn på dem, vänder sin springare mot truppen och fäller sin lans. Han sätter hälarna i hästens sidor och hästen frustar så eldsflammorna lyser som svetslågor samtidigt som den sätter en övernaturlig fart. Jeremé tittar på Clobi som ser fokuserad ut och gör i ordning sitt armborst för att ta emot anfallet. Ramón och Lorine gör sina bågar klara då Lucienne ställer sig upp och börjar tala högljutt och gestikulera.

Omvända odds

Ryttaren vänder hästen mot Lucienne och försvaret kommer nästan av sig. Torlen vrålar och Clobi börjar springa för att ställa sig mellan Stormryttaren och Lucienne. Jeremé som stannat kvar, Robine och Ramón låter sina pilar flyga. Lorine missar men Ramón träffar hästen. Hästen frustar till och ökar farten. Jeremés bolt sveper över Stormryttarens vänstra arm och han vänder sig svärandes mot Jeremé samtidigt som han riktar sin lans mot honom. En blixt skjuter ut från lansen och träffar Jeremé rakt i bröstet. Han kastas som en vante bakåt och blir liggande stilla. Två pilar till från Lorine och Ramón skjuts iväg men missar sina mål.

Plötsligt blir marken runt omkring Stormryttaren till blöt, lös, lera och hästen tappar farten. Lucienne ser nöjd ut och skriker ”Nu!” Torlen rusar fram på ena sidan av Stormryttaren med spjutet i högsta hugg och Clobi med sin yxa på den andra. Lorine kastar sin båge, tar fram sin fars bredsvärd och börjar springa mot de andra. Svärdet bars av hennes pappa när han dödades av Stormryttaren och hon känner ilskan stiga när hon springer mot denne. Ramón har lagt bågen på ryggen och kommer springande med spjutet i högsta hugg.

Ett ljus i mörkret

Just som truppen ska till att ta emot Stormryttarens attack och omringa honom så stannar han tvärt. Hästen går upp på bakbenen, frustar flammor och ger ifrån sig ett ilsket gnäggande. Ett ljus har uppenbarat sig bakom truppen och några hinner vända sig om och se att det står en kvinna med vit skrud där. Hon bär gloria och i sin högra hand håller hon tre röda rosor. Men lika snabbt som hon uppenbarar sig, lika snabbt försvinner hon.

Stormryttarens häst står på bakbenen och fäktar med framhovarna. Plötsligt börjar enorma vindar rusa runt alla och det blir snart svårt att se för allt flygande bråte. Stormryttaren vänder ner hästen och sätter hälarna i hästens sida. Alla backar för de flammande hovarna och de sparkande bakbenen medan Stormryttaren tvärt rider iväg i riktning mot slottet och floden. Torlen som har sitt kastspjut i handen skickar den mot Stormryttaren medan han ännu är ganska nära. Den starka vinden tar tag i spjutet och den missar sitt mål. Ramón får iväg en pil till efter att ha stoppat ner svärdet och tagit fram bågen igen men den byiga vinden tar tag i pilen och styr den bort från Stormryttaren.

”Inte den här gången heller…”, muttrar truppen surmulet medan de samlar ihop sina saker. >>>

I vilket Stormryttaren plötsligt uppenbarar sig…

Attacken

Våra vänner hastar vidare längs vägen och efter de flammande hovavtrycken. Plötsligt hörs en väldig vind från vänster och det annalkande ljudet av fallande regn. Genom dimman syns den mörka silhuetten av en bepansrad krigare uppå en svart springare. Han spränger fram ut från träden och galopperar i full fart mot hjältegruppen. Den väldige Clobi tar attacken rakt i bröstet, kastas till marken av den enorma kraften och får luften slagen ur sig. Ryttaren skrattar nöjt medan han rider förbi och säger ”Ge dig till mig, broder. Jag är sannerligen dig övermäktig!”. Därefter rider han skrattandes in i skogen på andra sidan vägen och försvinner.

Visioner

Tomás blir yr och har svårt att hålla balansen. Bilder börjar flimra framför hans ögon när Stormryttaren rider förbi honom.

Eftermäle

Robine frågar Tomás hur han mår. Han har fallit till knäna av styrkan av sin vision och har svårt att resa sig. Ramón har dragit en bit ut i skogen för att se om han kan komma ifatt Stormryttaren och se vart han är på väg men tappar honom snart i den hårda blåsten, åskan och träden som yr.

Torlen tittar till Clobi som alltjämt ligger och hulkar på marken. Han passar samtidigt på att ge order att groggarna ska samlas och göra sig redo. Truppen är chockad och ilskna och har svårt att samla sig för att göra något effektivt. >>>

I vilket en vis gammal gumma bidrar med några tankeställare..

Templet vid vägen

Truppen följer de flammande hovavtrycken norrut på vägen längs floden mot slottet d’Uverre. Så småningom kommer man fram till ett litet tempel till St. Fabía i formen av ett stort stenkors ovanpå ett stort stenblock. Hundratals blommor ligger på marken framför templet. På marken framför en koja bredvid templet sitter en gammal gumma med korslagda ben. Hon mumlar och sjunger för sig själv och gungar fram och tillbaka. De flammande hovavtrycken cirklar runt templet varv efter varv och det glödande skenet av deras flammor kastar obehagliga skuggor över ansiktet på gumman.

Tomás ser plötsligt för sitt inre öga hur det, på just denna plats för länge, länge sedan, dödades en riddare av en svartsjuk bror men att denna bror åter väcktes till liv av Fabía alltmedan hon höll tre rosor i handen.

”Ja.”, säger gumman vid kojan som suttit och jollrat, ”Här är platsen där Fabía utförde sitt första mirakel genom att läka broderns skador och ge honom livet åter, ty hans tid var inte kommen. Jag har bygg flera tempel till min välsignade jungfruliga helgons ära, alltid på platser som var heliga för henne. Alltid hoppas jag att folk såsom ni skall finna ro. Ibland talar hon till mig när jag ger henne en gåva av rosor och berättar om honom.”

Frågor och svar

Caeron försöker prata med gumman och blir irriterad över att han inte får några ordentliga svar. Gumman blir plötsligt klar och säger: ”Ni har samma ilska som han har. I sanningen samma ilska. Och ni är lika nedsvärtade med svartsynens synd som fienden själv. Fienden som bar hand på en kvinna av Gud.” men hon blir därefter svårligen okontaktbar. Truppen knallar runt och några går fram mot templet. Gumman säger plötsligt ”Era odisciplinerade oduglingar. Jag vet vilka ni är. Ni är de som bor i dimman. Så gör det er till samma som ryttaren av dimman? Svara mig det!” Caeron blir

Lucienne går nu fram och ställer några frågor. Gumman svarar något osammanhängande men säger sedan ”Ilska besitter ni sannerligen såsom den ryttare ni söker. Men ni behöver själva sitta av från er egen ilskas springare, innan den förtär er fullkomligt. Tills ni klarar det kommer ni aldrig att finna det ni söker − gör inte samma misstag som han gjorde. Helvetets eld kommer att brinna av förväntan om ni inte finner ro.”

”Vem är Stormryttaren?” frågar Lucienne, ”Vad är det för något vi har att göra med?”. Gumman svarar efter en stunds babblande ”Hon var hans vän men han var varken en helig man, en mild man, eller dygdig man, och han var fylld med mycket ilska. Han älskade henne. O ja, han älskade henne sannerligen. Han älskade henne med en häftig och eldig passion. Men han förstod sig aldrig på hennes hängivelse. Han älskade henne för det han såg i henne, inte för vem hon var.”

”Men hur ska vi besegra Stormryttaren, då?” frågar Lucienne oroligt. ”Om ni inte kan kontrollera stormen, kan ni inte skada honom.”, säger gumman lojt ”Men sök inte efter stormen därovan, utan efter stormen därinom.” >>>