I vilket grannbyn lider under hämnarens häl och själarnas räddning ter sig avlägset…

Ve och fasa

Truppen närmar sig Javielle där det är mycket förödelse. Många av husen har förstörts och det ligger döda kroppar i några av dem. I övrigt verkar byn folktom. Detta skulle vara en festdag, den 22 oktober i nådens år 1186, St Fabía’s dag, en stor marknadsdag i byn. Men nu verkar alla förberedelser vara spolierade. Det är morgon och solen har kommit upp. Stormryttarens flammande spår leder rakt in i byn.

I mitten av byn finns tre ek-träd. Under dessa träd finns det ett antal omkullkastade trä-bord med bänkar. Här brukar byns åldermän samlas och tillbringa kvällarna, detta är byn taverna. I leran ligger flera muggar, tallrikar och vita banderoller med fastsydda rosor. Intill finns ett plank med en målning av en kvinna med vita robes, en gloria och som håller tre röda rosor i högerhanden. Denna kvinna är St Fabía, Val du Bosque’s skyddshelgon.

Ungmön

I en lerpöl utanför kyrkporten, bortanför de tre ekträden, ligger en ungmö skadad. En ring av flammande hovavtryck syns i leran runt pölen. Hon snyftar och är täckt av lera.

Hon får hjälp och man ser att hon har flera brännskador, i form av handflator, både i ansiktet och på kroppen. Det är tydligt att såren inte kommer att läka helt utan lämna ärr efter sig. Något som är väldigt tragiskt för hon var mycket vacker en gång i tiden. Robine känner igen henne som Marie, snickarens dotter och förra årets Majdagsdrottning.

Hon blir tillfrågad vad som har hänt och hon svarar; ”Han attackerade min amour. Jag är rädd att han är död. Min stackars Brien. Har ni sett honom?”. Lucienne blir rörd över hennes historia och frågar henne vad hon gjorde här i krokarna.

”Jag mötte i hemlighet den gode Brien Guifré, en väpnare vid slottet. Vi möttes under Det Levande Trädet men vi hade bara varit där en liten stund när plötsligt en storm överraskade oss. Sedan flög en svart ryttare ner från molnen på en svart springare som sprutade eld och fasa.”

”Han slog Brien till marken och jag är rädd för att han är död. Seden bar han bort mig.”

”Jag minns inget mer, förrän han slängde ner mig här på marken och skrek ”Du är inte hon!”. Sedan red han runt mig om och om igen, och kom närmare och närmare, för att döda mig. Till synes glad över min rädsla. Han trampade ner alla dekorationerna till festligheterna och även desekrerade bilden av St. Fabía.”

”Jag var rädd att jag var förlorad och då plockade jag upp några blommor som låg i leran och menade att be till St. Fabía. Han såg ner på mig, morrade som att det var ett skratt och red iväg.”

Fader Llorenç

Medan gruppen samtalar med Marie öppnas kyrkporten och byprästen tittar ängsligt ut. Inifrån kyrka hörs dova röster, böner och psalmsång. Det verkar som att de bybor som inte flytt sin kos tagit sin tillflykt in dit.

”Försvinn demoner!”, vrålar han plötsligt, ”Lämna den där unga flickan ifred. Guds Rike är snart kommen och er sort kommer inte längre att vara välkommen ibland min ödmjuka flock.”

I stället för att stå och bråka hastar gruppen iväg efter de flammande hovavtrycken… >>>

I vilket en hastig bro över floden skapas och ett brinnande träd döljer mörka hemligheter…

Dansande vålnader

Väl på andra sidan floden klättrar truppen upp för flodbanken och ser på avstånd ett träd omringat av flammande eld. Det ser läskigt ut och flera dansande vålnader syns kring trädet som ser ut som en enorm fackla. När de kommer närmare ser de att den flammande ringen utgörs av en stor mängd flammande hovavtryck. Hovavtrycken verkar ha kommit från ingenstans men leder bort mot Javielle. Innanför ringen finns fem stycken ursinniga hundar och en livlös mänsklig gestalt. Hundarna verkar inte kunna lämna ringen utan rusar runt innanför ringen fradgandes runt munnen.

Den döende väpnaren

För att komma fram till den livlösa gestalten blir truppen tvungna att avliva hundarna. Ramón kräver att detta görs med så lite lidande som möjligt och så görs. Truppen rusar fram till gestalten som visar sig vara en ung våpnare i blå-gul tunika med ett bredsvärd vid sin sida. Han har svåra skador från svärdshugg på kroppen och är illa bränd över ansikte och bröst. Hans häst ligger död en bit längre bort. Truppen lyckas dock inte rädda väpnaren och han dör med orden: ”Marie, min stackars Marie.”

Visionen

Tomás ser att väpnaren har en bit svart tyg i näven. Han lyckas bända bort tygstycket från väpnarens livlösa grepp och känner en enorm ilska rusa upp inom sig. Något han aldrig känt förut. Världen börjar snurra och en ny vision uppenbarar sig. Du pratar med en vacker ung mö i en vacker glänta i barrskogen och erbjuder henne ditt hjärtas kärlek för all tid. Men hon säger till dig ”Jag är ledsen, men jag har vigt mitt liv åt en annan och kan inte bli din.” Du kan inte tro vad du hört. Du reser dig sakta och försöker behärska dig men hjälplös känner du ilska koka inifrån dig. Du kastar dig framåt, tar tag i jungfrun och kastar henne brutalt i marken mot några törnbuskar. Därefter ser du bara mörker. När mörkret passerat, ser du jungfrun ligga på marken som ett lite bylte vid dina fötter. Hon rör sig inte. Ursinnig rusar du uppför berget, i dunklet under en annalkande storm.

Därefter fortsätter truppen vidare mot Javielle. >>>

I vilket truppen är på väg att ge sig av men att något mycket besynnerligt händer…

På språng

Med Felix tillstånd är det klart att ge sig av. Grogarna har fått sina order. De håller på och tar på sig sin utrustning och gör sig i ordning för snabb avmarsch. De andra förbereder sig genom att på olika vis ta reda på lite om Stormryttaren. En del säger att han är en Demon, vars närvaro är början på pest, hungersnöd eller krig. En del säger att han är en av Apokalypsens fyra ryytare och att jordens undergång är nära. Oavsett vad han är så är han en mäktig krigare som trots allt kan skadas med de dödligas vapen. Han kan kontrollera vinden, sända blixtar med sin lans och framkalla troll ur rinnande vatten. Hans häst kan andas eld men inte flyga som den vill.

Biblioteket

Tomás hittar en del intressant information i biblioteket om Stormryttaren. Han hittar Grimgroth’s traktat om Stormryttaren där han framför tesen om att Stormryttaren är en sorts luft-elementar, essensen av ilskan i stormen själv, något som rönt stor uppmärksamhet i Ordern. Men Tomás hittade också ett brev från Grimgroth som aldrig blev skickat, där han tvivlar på sina egna resultat och att han tror att ryttaren kunde tom vara mänsklig. Dessvärre har Grimgroth ännu inte haft möjlighet att undersaka saken vidare.

Tomás vision

Innan avfärd får dessutom Tomás en vision där han upplever en underbart varm och solig dag där han vandrar i en öppen äng. Han ser en ung mö med ett lamm i knäet och fem andra som betar runt omkring. Hon är väldigt vacker men du vågar inte tilltala henne. Du tittar på henne en stund i hemlighet och sedan vågar dig fram. Du säger kärleksfulla saker och först blir hon bestört men lugnar sig snabbt och snart sitter ni och diskuterar ditten och datten. Hon är vänlig, snäll och mycket vacker.

Flodkorsning

Nu sätter truppen iväg och Ramón dyker upp. Det är bråttom att hinna ifatt Stormryttaren och regnet börjar redan bedarra lite. Ramón upplyser att enda sättet att ta sig fram i tid är att gå över floden mellan Javielle och Mistridge. Floden Vreis är mycket hög och strid nu, och det verkar omöjligt att korsa här. Caeron förbereder en ”Twist the Living Tree” och får två träd på var sin sida om floden att gå emot varandra och på det sättet bygga en tillfällig bro över floden. Dessvärre blir några av grogarna upphetsade över detta och skyndar sig över bron lite för tidigt. Clobi trillar i vattnet och måste räddas innan resan kan fortsätta. Något uttröttade kommer truppen oskadda över floden. >>>

I vilket Stormryttaren nedstiger från molnen och de unga lärlingarna går för att möta honom…

Utkiken

Handlingen börjar med att Jeremé och Lorine håller utkik på Mistridge-tornets tak. Tornet är en magnifik skapelse och både gammal och unik. Det sägs att fundamentet till tornet anlades av en Västgotisk kung för flera hundra år sedan.

Jeremé är olyckligt kär i Lorine och för att dämpa plågan med att sitta vakt med henne och värma sig i det iskalla och piskande regnet och haglet, har han smugit med sig ett litet skinn med starkt vin.

Plötsligt upptäcker de båda något som Torlen har sagt att de ska vara vaksama över: blixtar som skjuter från marken till himmelen! Detta är något som bara kan orsakas av den vedervärdige Stormryttaren. En av dem springer ner och varskor Clobi som sedan sätter fart för att meddela Torlen.

Var är  lärlingarna?

Under tiden sitter Lucienne i Biblioteket och studerar inför Lärlingens Gissel, det avgörande provet för att bli en Magus. Hon störs ideligen av en av de lärda på gillet, Tomás, som stökar runt bland pergamenten längst in i biblioteket. Chockad av nyheten om varelsen som dödade Pol, hennes bekyddare och Lorines far, kan hon bara tänka på hämnd.

Så småningom får även Caeron, den andra lärlingen på gillet, veta att Stormyttaren är i antågande. Överlycklig över chansen att visa att den store Grimgroth, ledaren för Magiergillet Mistridge, kan ha haft fel i sina antaganden om Stormryttaren, bestämmer han sig, tillsammans med Lucienne, för att sätta efter varelsen. Dessvärre är alla Magus, förutom Felix, borta från gillet. Grimgroth, Clovis och Oculo är på tribunal i Doissetep. Och Vulcris har man inte heller sett på mycket länge…

Be Felix om lov

För att en lärling ska få ge sig av från gillet krävs egentligen att lärlings Parens ger sitt tillstånd. Nu när Felix Necromius är den enda Magi kvar på gillet måste de fråga honom om lov. Felix är en otäck Magi som har sitt sanctum i grottorna under tornet och mot sin vilja måste Lucienne och Caeron besöka denne för att få lämna gillet och sätta efter Stormryttaren.

Utan att gå in på detaljer så lyckades de båda läringarnatill slut övertyga Felix om att få bli ivägsläppta mot att de rapporterar de sista ord som sägs av varje individ de möter som dör under expeditionen. Han för en journal över sådant. >>>